Nästa år är det 250 år sedan 1766 års riksdag fattade beslut om tryckfrihet i Sverige. Då var Sverige en föregångare, först i världen, i en tid då yttrandefrihet verkligen inte var vedertagen i Europa.
De senaste tio åren har Tidningsutgivarna, med hjälp av TNS Sifo, genomfört en attitydundersökning med de svenska riksdagsledamöterna om just inställningen till tryck- och yttrandefrihet. Den visar tyvärr att 250 år av yttrandefrihetstradition inte betyder att någonting gäller för evigt. Tryck- och yttrandefriheten måste alltid försvaras och motiveras.
Tidningsutgivarnas enkät visar att en mycket hög andel av riksdagsledamöterna svarar positivt på påståenden som skulle inskränka tryck- och yttrandefriheten. De gör det aningslöst, och svarar alldeles uppenbart med ryggmärgen i stället för med förnuftet.
Problemet med yttrandefrihet är att det alltid går att motivera inskränkningar i enskilda fall. Ett annat problem är yttrandefrihet är som svårast att försvara när det behövs som mest. Det som provocerar, avviker och till och med kan uppfattas stötande kan väldigt lätt utlösa krav på inskränkningar. Det är vid sådana tillfällen, då yttrandefriheten är som svårast att motivera, som yttrandefriheten behövs som mest. I en demokrati är yttrandefriheten central, och en oerhört viktig grundsten. Om endast det allmänt accepterade, det som alla kan skriva under på, det som är allmänt vedertaget, som får uttalas vittrar demokratin snabbt sönder och slutar att utvecklas. I en demokrati behöver det allmänt accepterade hela tiden utmanas och motiveras genom att stötas och blötas mot det obekväma och gränssökande.
Priset för tryck- och yttrandefriheten kan vid enstaka och isolerade tillfällen vara att enskildas behov av integritet blir lidande. Den kan också innebära kollisioner med samhälleliga intressen, till exempel rikets säkerhet och brottsbekämpning. Men sedan 250 år har vi i Sverige ansett att priset är värt att betala många gånger om – på grund av att tryck- och yttrandefriheten innebär en garant och en förutsättning för den viktiga demokratin.
I ett urval har politikerna i riksdagen svarat så här på enkäten:
• 71 procent av riksdagsledamöterna anser att poliser inte ska få läcka till medierna om innehållet i förundersökningar.
• 51 procent av de tillfrågade anser att kända människor inte ska behöva bli fotograferade i privata sammanhang utan att de gett sitt tillstånd och att det bör införas en lag om skydd för privatlivet mot medierna.
• 68 procent av de tillfrågade tycker att det vore bra om det inte var tillåtet att publicera namn och bild på den som är misstänkt för brott innan dom har fallit.
Om lagstiftningen skulle ändras enligt ovan vore det en oerhört stor begränsning av den nuvarande tryck- och yttrandefriheten i Sverige. Det oroar mig att de svenska riksdagsledamöterna är så okunniga och historielösa i en så viktig demokratisk fråga som yttrandefrihet.
I Sverige är publiceringsövertramp oerhört ovanliga, tack vare en självreglerande dagspress med ansvariga utgivare som alla skriver under på det frivilliga pressetiska systemet. Det behövs alltså inga förbud, som riskerar att skada mediernas samhällsgranskning och förstöra en snart 250-årig grundsten i demokratin.