Det blir en vintermarknad i samhällsdebattens hetluft. En rad samiska konstnärer väljer att lämna Jokkmokk i helgen. I systrarna Viltoks skyltfönster står det att de ”inte står ut med hur Jokkmokks kommun behandlar samer i gruvfrågan i Kallak”. De skriver att de bojkottar vintermarknaden för sin egen och Sápmis skull.
Den norrbottniska gruvdebatten handlar till stor del om samernas rättigheter. Jåhkågasska och Sirges samebyar skulle inte klara en gruvetablering i Kallak, har företrädare för de svenska samerna konstaterat i Dagens Nyheter. I höstas slogs kåtor upp i Kungsträdgården i Stockholm. Ursprungsfolk och miljöaktivister samlades i huvudstaden för att kräva bättre balans mellan industri, människa och natur.
För Jokkmokks kommun borde de samiska konstnärernas marknadsbojkott stämma till eftertanke. Det är inte särskilt konsekvent av politiker att å ena sidan marknadsföra Jokkmokk med hjälp av samisk kultur – å andra sidan öppna famnen för gruvetableringar som ger blanka fasen i renskötselns behov.
Sverigedemokraterna ser uppenbarligen sprängstoff i samefrågorna. Partiledaren Jimmie Åkesson besöker vintermarknaden i morgon. Samtidigt meddelar SD att de vill att alla, inte bara samer, ska få bedriva renskötsel i Sverige. De ignorerar att koncessionssamebyar redan i dag gör det möjligt för andra än samer att vara renskötare.
Sverigedemokraterna försöker naturligtvis blåsa liv i motsättningar. Deras mål är inte att få en så bra renskötsel som möjligt, eller att näringar och människor ska kunna samexistera i ömsesidig respekt. Hela Sverigedemokraternas rasistiska existens går ut på att klassificera och rangordna människor.
Sådant har samerna redan haft nog av. Behandlingen av dem är ett mörkt kapitel i den svenska historien. Kolonisationen började av ekonomiska skäl, för att staten ville bygga på renbetesmarker, men tog sig snart rent rashygieniska uttryck. På 1920- och 1930-talen utförde Statens rasbiologiska institut skallmätningar. Vetenskapsmän delade in människor i värdefulla ”långskallar” och värdelösa ”kortskallar”.
Samer och tornedalingar var kortskallar som skulle lära sig att veta hut – och framför allt skiljas från sitt språk. Pjäsen När vinterns stjärnor lyser här har skildrat hur barn tvångsomhändertogs, tvingades att byta namn och förbjöds att tala sina ursprungsspråk i skolan. Äldre och yngre släktingar kunde inte längre tala med varandra. Den språkliga skammen byggdes in i människor och ärvdes neråt i generationerna.
På så sätt är samernas kraftsamling i dag, mot gruvetableringar som hotar deras kultur, hälsosam. Samer visar att de inte låter sig förtryckas och exploateras. Varken av gruvbolag eller politiker.
Sajten Inte rasist men … har de senaste veckorna visat hur norrbottniska Sverigedemokrater beter sig i sociala medier. Först var det Kjell Hedlund, partiets kontaktperson i Kalix, som på Facebook gav utlopp för muslimhat och homohat. Han avgick efter avslöjandet. Sedan avslöjades att Carita Elfving, vice ordförande för Sverigedemokraterna i Norrbotten, på samma sociala nätverk hade visat sympati för nazistiska Svenskarnas parti.
Det blir allt tydligare att Sverigedemokraternas ”nolltolerans” mot rasism bara är en chimär – ett misslyckat försök att dölja partiets egentliga själ.
Årets vintermarknad i Jokkmokk blir ett utmärkt tillfälle för besökarna att markera mot rasism och ställa Jimmie Åkesson till svars för Sverigedemokraternas människosyn. I Sápmi finns ju levd erfarenhet av hur illa det går när politiken frångår principen om alla människors lika värde och börjar förtrycka.
Skallmätningarnas historia får inte upprepas.