I veckan dömdes Norrbottens mesta rattfyllerist, Niklas Gustavsson, till fem månaders fängelse. Han fälldes för bland annat nio fall av grov olovlig körning, fem fall av rattfylleri samt ett fall av grovt rattfylleri. Kuriren har i en rad artiklar berättat om hans återfallsbrottslighet. Gustavsson har ertappats ett 50-tal gånger för rattfylleri och var 2012 vållande till en dödsolycka mellan Gammelstad och Rutvik.
I samband med domen i onsdags tog jag beslut om att namn- och bildpublicera Gustavsson. Det gjorde jag efter att ha gjort samma sak som jag alltid gör när jag ska ta beslut om vi ska anonymisera eller identifiera en brottsling. Tankeprocessen är ofta ganska komplicerad, men kan också förenklas till att handla om att besvara en enda fråga: hur stort är allmänhetens behov av att få veta? Det handlar för mig om att bedöma graden av allmänintresse.
Norrbottens-Kuriren har ju, lite förenklat, prenumeranter och läsare av ett enda skäl. Ni vill att vi ska berätta för er om viktiga och intressanta saker som händer i samhället. Mitt mål som ansvarig utgivare måste ju därmed vara att berätta så mycket som möjligt om det som ni tycker är allra viktigast att få veta.
I många fall finns det inga skäl att avslöja namnet på en person som döms för ett brott. Allmänintresset kring själva brottet kan vara stort, men ni har som läsare inget behov av att veta den exakta identiteten på den person som begått brottet. Vid sådana tillfällen väger den enskilde brottslingens, och de anhörigas, behov av integritet tyngre än allmänhetens behov av att få veta.
I fallet med Norrbottens meste rattfyllerist läste jag domen i detalj i onsdags. Det är skrämmande läsning om en person som om och om igen visat total likgiltighet inför handlingar som riskerar andra människors liv.
Min absoluta övertygelse är att allmänheten har ett mycket stort behov av att få kännedom om Niklas Gustavssons identitet. Han har upprepade gånger utsatt andra för livsfara och jag anser att det finns skäl att skydda allmänheten genom att göra hans identitet känd. Våra läsares behov att få en varning och möjlighet att anmäla/undvika honom väger tyngre än hans eget behov av integritet.
I den andra vägskålen i namnpubliceringsbeslut ligger alltid de anhöriga. De drabbas ofta negativt av en namnpublicering, trots att de inte har någon skuld i den brottsliga gärningen. Huvudskadan för dem är dock i avsevärt högre grad den brottsliga gärningen som begåtts, än den skada som publiciteten åsamkar dem.
Viktigt att poängtera är att en namnpublicering i Kuriren aldrig ska tolkas som ett straff – det är domstolarnas uppgift. Vi publicerar för att uppfylla allmänhetens legitima behov av kännedom.