Vad behöver Norrbotten mest av allt? Nytt folk, i massor. Det brukar kallas något så byråkratiskt som ”den demografiska utmaningen”. På ett enklare språk betyder det att allt färre ska försörja allt fler. Norrbottningarna blir äldre och behöver mer service.
Samtidigt saknas nya norrbottningar som kan ersätta alla som går i pension.
”Norrbotten står inför en omfattande generationsväxling på arbetsmarknaden”, konstaterar en ny studie från Luleå tekniska universitet.
Siffrorna får en att häpna. Mer än en tredjedel av den sysselsatta arbetskraften i länet 2010 förväntas gå i pension till och med 2025. Det totala rekryteringsbehovet i Norrbotten beräknas uppgå till 41.398 anställningar, skriver forskarna Thomas Ejdemo och Nils-Gustav Lundgren.
Det är ju hur många jobb som helst. Hur kan det då komma sig att människor ändå är arbetslösa i Norrbotten? På byråkratspråk förklaras det med att ”matchningen inte fungerar”. Det betyder att människor inte har rätt utbildning och erfarenhet för de lediga jobben.
Men samhällets diskriminering är också en del av problemet. Äldres stora erfarenheter och ungas färska kunskaper tas inte tillvara som de borde.
Människor stängs ofta ute från arbetsmarknaden för att de inte motsvarar normen. Inte anses ha ”rätt” namn eller ursprung. Sådan diskriminering är alltid ett oacceptabelt brott mot människovärdet. I Norrbottens fall är sådana fördomsfulla attityder även ett direkt hot mot länets överlevnad. För det vi behöver – det är ju nytt folk.
”En ökad inflyttning är antagligen nödvändig för att möta efterfrågan på arbetskraft, om den ekonomiska utvecklingen fortsätter i liknande banor som under 2000-talet”, skriver Ejdemo och Lundgren i sin studie.
Den norrbottniska vården och omsorgen måste anställa allra flest de kommande åren. Där förväntas över 8.000 personer gå i pension fram till 2025.
Frågan är hur kommuner och landsting ska lyckas rekrytera alla dessa nya medarbetare. Att locka med dåligt betalt och hårda arbetsvillkor är ju sällan särskilt framgångsrikt.
Delade turer och ofrivilliga deltider hör till vardagen i vården och omsorgen. Löne- och karriärutvecklingen lyser ofta med sin frånvaro.
Traditionellt kvinnodominerade yrken värderas helt enkelt inte lika högt som mansdominerade. Dessa lika uråldriga som unkna könsorättvisor blir nu ett direkt hot mot den norrbottniska, gemensamma välfärden.
Vem ska vilja jobba i vården och omsorgen om jobbet som görs där ändå inte uppskattas?
Någon tycker kanske att jag tecknar en dyster bild. Men Norrbotten måste våga se sanningen i vitögat. Om vi ska lyckas rekrytera de över 40.000 nya människor som behövs på vår arbetsmarknad fram till 2025 måste vi ta oss en rejäl funderare på vår människosyn.
Det finns många anledningar att bekämpa rasism och sexism – det är rentav en grundläggande demokratisk skyldighet för alla som tror på människovärdet. Ändå beskrivs antidiskrimineringsfrågor ofta som perifera. Som någonting ”extra” eller ”lite gulligt” makthavarna kan ägna sig åt vid sidan om ekonomi, infrastruktur och annat riktigt viktigt.
Den inställningen är ett självbedrägeri, inte minst för Norrbotten. Att låta alla människor komma till sin rätt – oavsett sådant som kön och ursprung – är den enda möjligheten att klara vårt läns försörjning och framtid.
Norrbotten måste bli ett län som människor flyttar till, inte flyr ifrån.
Då duger det inte att vara inskränkta.
Då är respekt för varandra det enda som hjälper.