En namngiven mördare. Namngivna grova knarkbrottslingar. Namngivna restauranger med hygienbrister. Det här är tre exempel från Norrbottens-Kuriren de senaste veckorna då jag som ansvarig utgivare tagit beslut om att namnge personer eller företag.
I den policy som jag tagit fram för Norrbottens-Kuriren namnger vi i normalfallet personer som döms för mord och grovt narkotikabrott. Även så kallade offentliga personer, som politiker och näringslivstoppar, namnges när de begår allvarliga övertramp. Men varje fall är unikt, och det går aldrig att följa en mall i publiceringsfrågor. Det kan alltid finnas starka skäl som talar emot namngivning. Skäl som ibland innebär att jag avviker från policyn.
Ledstjärnan för Kurirens policy är allmänintresset. Eller kanske ännu tydligare, allmänhetens behov och rätt att veta och få kännedom. Det behovet ska inte förväxlas med nyfikenhet eller skvallervärde. Jag tar aldrig beslut om namnpublicering för att tillfredsställa mänsklighetens lägsta behov.
När jag tolkar allmänintresset frågar jag mig alltid: är våra läsares behov och rätt att veta större än den enskildes behov av integritet. Om svaret på den frågan är ja blir det också oftast en namnpublicering.
Vid namnpubliceringar av personer dömda för grov brottslighet väger den samhällspåverkande faktorn mycket tungt. Mord och grova knarkbrott tillhör den kategorin av brott där offentliggörandet av den dömdes identitet är en del av det övriga samhällets bearbetning av gärningen. När det gäller brott med den samhällspåverkan har allmänheten rätt att få så mycket information som möjligt om gärningen, och även den rättsliga efterföljden, där den dömde brottslingens identitet är en viktig slutpunkt.
Självklart är en namnpublicering av en enskild person väldigt sällan positiv för den enskilde. Det uppstår i princip alltid en så kallad publicitetsskada hos den utpekade, och potentiellt även hos anhöriga till denne. Av det skälet är varje beslut att namnpublicera väldigt noga genomtänkt. Det är ingenting jag gör med vänsterhanden eller i all hast.
Inte sällan kontaktas jag av anhöriga till den namngivne efter publiceringen. Ur deras synvinkel har jag naturligtvis alltid tagit fel beslut. Jag har respekt för den ståndpunkten. I den situation de befinner sig har de mycket svårt att se att det finns ett allmänintresse som motiverar den skada som de uppfattar att namnpubliceringen orsakat dem. Det kan man heller inte begära.
När det gäller publicering av namn på restauranger som ertappats med hygienbrister anser jag att allmänintresset är givet. Det handlar om något så enkelt som konsumentinformation. När våra läsare tar beslut om vilken restaurang de ska äta mat på är det självklart att de vill att deras tidning ger dem information om hygienbrister.