Lördag kväll på E4-an och nederbörden vit i helljuset. Tänk om det blir att köra ospårat hem från Piteå som den där natten 1997. Det var bara jag och Opeln. Som då och då stannade och tog sig en funderare i det egna hjulspåret.
– Ska vi vända?
– Nää, bestämmer mannen.
– Du kan sätta dig där och byta, föreslår han omtänksamt när vi lämnat in vinterkläder och skor till karlarna i garderoben som nynnar till musiken och säger till varann: Det låter som när man var sjutton.
– Sätta sig ner för att byta skor?! Jag?! Har väl aldrig hänt!
Den som efter decennier av parliv förlorar sin kvinna och hittat en ny har det inte lätt. Även åratal senare händer det att den nya ömsom varsamt, ömsom brutalt påminner honom om att hon är en ny.
Stående böjer jag mig mot dansskorna, de mjuka sköna i skinn. Med slejf. Det enda som tar tid är den lilla pinnen. Som ska prickas in i rätt hål.
Nostalgikväll stod det i annonsen. Detta lockar inte en som var gammal när hon var ung, men två orkestrar och ingen paus låter roligt. När vi ändå kört långt i snöglopp.
Snart svänger vi gladeligen runt på det stora hala golvet bland alla andra till låtar som ibland sägs vara Elvis Presleys. Orkestern har gjort dem till sina och efter en timme tar nästa vid.
– Vi hade radio i lagårn, att man nästan sextio år senare skulle dansa till den här låten anade man aldrig men korna blev glada och mjölkade bra, säger mannen.
Jag var ung en gång för länge sen en flottare med färg, alla jäntor var som vax uti min famn, haderian-hadera-haderian-hadera, fortsätter orkestern.
Uppvärmda dansar vi även med andra, de flesta obekanta förutom en dansvän från i somras som bjuder upp och berättar att resa blir inte av i vinter, reskompisen har fått hjärtinfarkt.
Hjärtan lagar de numera, försäkrar jag, hälsa honom och säg att grannen som fick sin första renovering på 90-talet han håller än. Med ny kvinna och allt.
Nästa får mig att glida runt i en faslig fart, ett-två-tre-ihop, som vi lärde oss på vinden Lisbeth och jag. Får för mig att han är en annan och frågar något han ställer sig frågande till.
Efter fyra timmars svävande och snurrande tystnar orkestrarna men njutningen består. Allt fortsätter. Oavsett åren. I trängseln står mannen min och hämtar ytterkläder och vinterskor. På väg hem mot samma hem, vilken lyx. Du kan sätta dig där och byta, säger han inte och ute har snöblasket upphört.