Djävulen bor i detaljerna. Så brukar man säga när man förklarar varför höga ambitioner ofta stupar i de administrativa irrgångarna. Att vara lite längre bort i geografin ger ett liv som i många stycken är bättre att leva. Vi ler lite snett när ett snöoväder lamslår hela Sverige, fastän det i huvudsak bara blev kaos i Stockholm.
Här är vi rätt vana och vi hanterar de årstider vi fått och har rätt däck för väglaget och vet att det varje år kommer en vinter. Vi lever i en verklighet där vi verkligen förstår att vinter är naturligt. När den däremot hamnar i huvudstaden blir det tal om ”snökanon” och om oväder, trots att problemet egentligen i stort handlar om att staden därnere är så ovan vid väder att de blir överraskade.
Perspektiven är här till vår fördel. När vi talar om andra sakfrågor än snö är det oftare så att den distans som vi har till huvudstadens tillvaro, går oss emot. Nu pågår en utredning som ska lägga ytterligare skatt på avstånd. Tunga vägtransporter ska bära ännu en pålaga, för att vi ska stimuleras att använda andra transportslag.
Mycket är sagt om hur en sådan skatt skulle skapa problem i konkurrensen från våra grannar när det gäller timmer och trävaror, särskilt eftersom det är fordon som får bära den dubbla kostnaden, eftersom de kör tomma tillbaka från skog eller sågverk. Allt detta med grunden i en argumentation som handlar om att vi ska styra över transporter från väg till sjö eller järnväg. Utmaningen för skogen är i allra högsta grad relevant, eftersom den svenska timmertransporten nästan uteslutande sker på väg, från att tidigare använt vattenburen transport. Flottningen är inget alternativ och där återstår järnvägen. Den finns och är anpassad till timmertransporter även häruppe i norr. De terminaler som finns färdiga klarar definitivt den kapacitet som kommer att behöva flyttas. De kraftfulla investeringar som behövts har också tillförts och den järnvägsinfrastruktur som finns går också till de samhällen som inte har särskilt många människor boende, men där industrins behov medfört statligt engagemang.
Med de banavgifter som finns kommer då investeringarna i utbyggd järnväg och terminaler att vara en god affär som helt ligger i linje med ambitionerna med den pågående utredningen. Ni som kan vår järnväg funderar säkert på hur jag kan tro något så felaktigt om vårt järnvägsnät. Några större investeringar i norr har ju knappast skett sedan malmbanans tillkomst, annat än anpassningar i kapacitet genom ökade axeltryck och mötesspår för längre tåg. Det är dock sant alltihop som jag skriver.
Statskassan kommer att kunna dra nytta av en kommande extra pålaga för oss i norr. Det är bara inte den svenska statskassan. Det är nämligen bara i Finland som man i större skala har nyttjat och investerat i järnvägen för att hantera massaindustrins och träförädlingens behov.
Kunderna är per definition inte i närområdet (i skogen!) och de som ska betala för kostnadsökningarna kan lika gärna välja finska tallar, som ju inte är ett dugg annorlunda än de svenska.
Nåväl, det påverkar ju inte våra andra basnäringar särskilt mycket, kan man tycka. Den kraftfulla gruvindustrin och stålindustrin är ju inte beroende av vägtransporter i någon större skala. Där nyttjas sjöfarten istället som ju vår regering önskat. Nu ser vi istället att farledsavgifterna höjs för att kompensera indragningar i anslagen från staten.
Vill vi fortsätta utvecklas här, måste vi kämpa hårt för att påverka. Vi måste vara ännu mer på hugget. Djävulen bor ju som sagt i detaljerna.