Relationen mellan kommunens storlek och konsekvenserna av neddragningar, hör vi varje gång vi nås nyheten om en industrinedläggning. När Isolamin konkursade riskeras 65 arbetstillfällen i Överkalix kommun. Det skulle i Stockholm motsvara åtskilliga tusen jobb. Pressen på politikerna i kommuner som drabbas blir hård och hela strukturer sätts i gungning. Näringsminister Mikael Damberg rycker ut för att erbjuda sitt direkta stöd: Han avdelar en (1) person som kontaktlänk för att underlätta kommunens behov av information och rådgivning. I Överkalix fick man, någon vecka innan konkursen var ett faktum, ta ställning till att ställa ut lån till företaget för att kanske kunna rädda bolaget undan konkurs.
Den frågan behöver aldrig en kommunpolitiker i en större kommun fundera kring.
Jämför med när General Motors för drygt tio år sedan ställde Saab-fabriken mot en tysk Opelfabrik. Elegant spelade bolaget ut tyska och svenska beslutsfattare för att de skulle erbjuda så förmånliga villkor att just det egna landets fabrik skulle vara kvar. Det får man väl säga lyckades. Åtminstone för General Motors.
Det handlade egentligen om samma sorts krav som Isolamin ställde till kommunen, men på ett annat sätt. Hur mycket resurser kan någon annan ställa till företagets förfogande för att undvika konsekvenserna av nedläggning? Det var bara så att det inte riktades till Trollhättans kommun, utan till hela nationen Sverige. Regeringen svarade och riktade gigantiska omfördelandeplaner för forskning/utveckling och infrastruktur under samlingsnamnet Trollhättepaketet.
Hur det gick för Saab vet vi ju alla, eftersom General Motors antagligen redan planerat för att lämna Saab åt sitt öde. Möjligen kan man argumentera för att Tyskland valde att satsa ännu mer än vad den dåvarande regeringen ville eller kunde.
Industrin är viktig. Den svenska industrin står för mer än tre fjärdedelar av vårt exportvärde och sysselsätter mer än en miljon människor. Framåtriktade satsningar för att stärka industrin är nödvändiga och de effektivaste resultaten får man genom att satsa på de små- och medelstora företagen.
När General Motors väl offentliggjort att man ville lämna Sverige och ta bort Saab var Socialdemokraterna i opposition. De krävde högljutt att konkreta insatser skulle till i form av offentliga satsningar.
”Jag kan inte tänka mig att till exempel den franska eller tyska regeringen hade stått vid sidan om och väntat på en lång process utan att försöka påverka den när det gäller industri som är av nationellt intresse”, sa Stefan Löfven. Då i rollen av ordförande i IF Metall.
Den hårda frågan om att ställa ut lån till Isolamin från Överkalix kommun behandlades i fullständig enighet. Överkalix kommun sa nej. Det var ett riktigt beslut. Inte bara för att det är olagligt att ge ett enskilt företag den sortens stöd, men också för att det är orimligt att en av de minsta kommunerna i landet ska ta den ekonomiska risken. Industrifrågor är större än nödlån. Det handlar om att skapa förutsättningar för kompetens och för entreprenörsskap.
Vi behöver se konkreta åtgärder från ministern. Det är inte säkert att de västsvenska industrisatsningarna gav resultat direkt för bilindustrin. Däremot gav det förutsättningar för fortsatt industriell verksamhet för andra företag och i andra industrigrenar. Tänk om den dåvarande näringsministern istället lovat 62 kontaktpersoner på regeringskansliet. Låt oss hoppas att det kommer mer från centralt håll. Sverige behöver industri, också i Överkalix.