Förra lördagen blev den så kallade Hagamannen, Niklas Lindgren, grovt misshandlad med en golfklubba som tillhygge, utanför ett elevhem i Övertorneå. En nyhet som Kuriren naturligtvis bevakade omfångsrikt på nyhetsplats. Tre män, 21, 23 och 24 år gamla, häktades i går eftermiddag, misstänka för det grova brottet.
I anslutning till Kurirens artiklar på Kuriren.nu och på Facebook utlöstes ett skred av kommentarer som hyllade brottet. Kommentarer som våra redaktörer av etiska skäl valt att inte publicera. I det här sammanhanget väljer jag ändå att publicera några av dem, med syftet att beskriva den lynchstämning som väckts mot en dömd våldtäktsman som avtjänat sitt straff:
"Låt folk misshandla skiten ur han"
"Så bra :) Får hoppas att klubban tog ordentligt"
"Årets gladaste nyhet! Hoppas dom provar ut ett helt set med klubbor nästa gång så han kommer tillbaka i en rullstol, i bästa fall. Vad gäller gärningsmännen så hoppas jag att dom aldrig åker dit, dom är hjältar som gjort en rejäl insats för samhället!"
"Hoppas nästa lirare som får tag i aset tvångskastrerar honom med en slö morakniv!"
Det här var bara en liten del av den majoritet av kommentarer som applåderade misshandeln av Hagamannen. Inställningen öga för öga, tand för tand är uppenbarligen väldigt utbredd när det gäller synen på vilket straff som ska utdömas för just våldtäktsmän, efter avtjänat straff.
Personligen blir jag skrämd av den här synen på att hämnd är den sanna formen av rättvisa. Att så många anser att det lämpliga straffet, efter fängelsestraffet, är lemlästning eller avrättning, ger en bild av en barbarisk och medeltida syn på rättsskipning.
De brott Hagamannen begick är, utan några som helst tvivel, fasansfulla och avskyvärda. Man kan självklart diskutera och ifrågasätta om det straff han fick motsvarar den skada han orsakat. Men oavsett hur man ser på den frågan kan det aldrig vara rätt att i efterhand utöva privat rättsskipning. Hagamannen har avtjänat sitt straff och sonat sitt brott i lagens mening.
I det här sammanhanget förtjänar också mediernas roll att debatteras. Allmänintresset kring Hagamannen motiverar utan tvivel publicitet kring det begångna brottet. I ett läge då den grova misshandeln utförts anser jag att det också är oundvikligt att berätta var den skett. Platsen blir en central del i skildringen av gärningen.
Som ansvarig utgivare har jag fram till misshandeln valt att inte publicera Niklas Lindgrens bostadsort. Vi har bara berättat att han flyttat till en ort i Norrbotten. Ett beslut som både fått beröm och kritik av läsare. Min motivering är att vi som nyhetsmedier rimligtvis inte kan och ska rapportera om exakt var dömda brottslingar bosätter sig efter avtjänat straff. Under min tid som ansvarig utgivare har vi aldrig gjort det, oavsett hur stort och uppmärksammat brott det än handlat om.
Jag vill helt enkelt inte att Kuriren ska medverka till att skapa lynchstämningar och omöjliggöra brottslingars anpassning till samhället igen. Utan tvivel blir det svårt för Hagamannen att återvända till Övertorneå igen. Frågan är var han ska kunna bosätta sig om hans nya bostadsort alltid publiceras?