Det råder kaos på jobbet. Vi bygger om, flyttar runt och tränger ihop. Det är inte första gången utan snarare ett nytt kapitel av en never ending story.
Jag minns inte hur många gånger jag bytt arbetsplats under mina år på Kuriren men det är alla gånger tvåsiffrigt. Jag började med att dela ett litet vindsrum med en annan reporter. Det gick bra fast det var trångt och tidvis väldigt varmt. När jag nu flyttar igen ska jag dela några kvadratmeter med tre andra reportrar. Det blir ännu trängre men nu har vi ventilation.
Arbetslivet började rumsligt snålt och slutar på samma sätt; där emellan har jag tidvis ensam huserat i rum med generösa ytor – rekordet var ett kontor med många kvadratmeter som dessutom var utrustad med en särskild sittgrupp för besökare. Det var närmast ödsligt, aldrig blir man nöjd!
Men sedan dess har det gått utför, varje flytt har inneburit minskande utrymme. Och i takt med det även mindre plats för den barlast med prylar, pärmar och papper som man samlat med hjälp av generösa ytor. För varje flytt har delar av denna last fått lämpats överbord för att lösöret ska kunna rymmas på den nya adressen. Och då tvingas man till svåra val.
Nu lär jag ha hamnat på slutstationen för mindre svängrum lär man inte kunna ha. Det finns fördelar, den dag man lämnar arbetsplatsen för gott räcker det nog med några minuters plock för att samla det pick och pack som återstår.
Från smått till stort till litet igen – det är precis som i livet. Man börjar med att dela rum med syskon för att 35 år senare sitta i en villa med flera rejäla rum till sitt förfogande. Plus källare och stort garage.
Gott om plats med andra ord vilket inte alltid är av godo. Finns det vakuum strävar alla krafter för
att fylla det, det är närmast en naturlag. Plus att man då kan slippa alla svåra val – oslängt är alltid den enklaste utvägen.
Men det skapar onekligen stora bekymmer längre fram i livet när tillväxten övergår till en krympande tillvaro. Det är då man inför flytten till den sista ettan med kokvrå står där med en trasig snökälke från 1977 och funderar på varför den tillåtits ta plats i 25 år. För att inte tala om en halv cementsäck från gjutningen av yttertrappan.
Livet är, som nästan allt annat, ett cirkulärt fenomen med upprepning som kodord. Och springer man i cirkel så slutar man till sist där man börjat. Det finns mycket att säga om det men rent påtagligt innebär det för de flesta av oss att vi inleder och avslutar vår tillvaro i en säng med höga spjälor. Försedda med blöjor.