Jag går en hel del. Eller promenerar som man säger om man läst franska. Men jag är inte släkt med den gamle sportreportern Mac Gänger, han sa sig dock vara bror till Jonny Walker.
Vandrandet har tilltagit med åren och jag ser en framtid där jag stiger ut i ottan, snör på mig skorna och ger mig ut på timslånga strövtåg i landskapet.
Det som nämligen också tilltagit med åren är svårigheten att sova länge. Det oroar mig dock inte nämnvärt, jag läste nyligen en medicinsk studie som slog fast att den som sover lite lever längre. Fyra till sju timmar sömn per dygn är nyttigast, sover man längre förkortas livslängden.
Hade jag läst den studien som tonåring skulle jag kanske fått skrämselhicka och sömnproblem. Men det hade ju å andra sidan bara varit nyttigt.
Men åter till vandrandet, jag går till exempel till jobbet och en flytt nyligen till ny adress förlängde vägen dit med det dubbla. Men det var bara att ställa väckaren tidigare och gilla läget.
I mitt jobb uppmanas vi ständigt vara kreativa och hitta nya saker att lägga fram till läsarna. Ett av de många råd man fått under åren för att klara detta är "ta en ny väg till jobbet". Tanken är att man då ser sånt man inte ser varje dag vilket i sin tur ger uppslag och idéer.
För mig var rådet överflödigt, jag varierar ofta min rutt till och från jobbet. Inte för att jag noterar så mycket nytt annat än att krockrisken stiger på våra trottoarer och gångbanor i takt med att de böjda nackarnas sällskap ökar i antal. Ni vet de där som stirrar ned i en display i stället för att se hur de går. Eller cyklar för den delen.
Men man hinner tänka en del på vägen. Till exempel undra vart alla tar vägen när det är fredag. Alla andra vardagar är det som ett lämeltåg av fotgängare och cyklister in mot centrum. Men en fredag morgon går man där nästan helt allena – är det bara jag som jobbar heltid ...
Och möteskulturen har försämrats. Visst, vi bor i en stad och där kan alla inte hälsa på alla man möter. Som de gör på landet; en ung dam i min vänkrets hade problem med detta när hon kom till Luleå.
Hemma i byn där hon bor sa hon hej till alla hon mötte, utan undantag. Den vanan tog hon med sig till gågatan i Luleå men där upphörde den snart. Inte bara för att hon blev torr i munnen av allt hejande, hon fick dessutom inte alltid ett svar. Men! (som kidsen säger).
Jag hejar inte heller på de jag möter på gatan (på en landsväg är det däremot självklart) men jag ser dem i alla fall. Men ytterst få ser mig, de stirrar stint rakt fram och vägrar möta min blick. Jag kunde lika gärna vara luft och
En farbror som fanns i byn där jag har mitt fritidshus tog sig alltid fram till fots. Bil var inte att tänka på men han hade inte ens en cykel. Och då byn trots allt är några kilometer från ena änden till den andra så föreslog någon gubben att skaffa sig en cykel.
"Inte, jag kommer alltid dit jag ska", blev svaret.
Tänk om fler tänkte på det.