Det finns en föreställning om att Norrbotten skulle vara förskonat från Sverigedemokraternas framgångar. Till viss del för att de fick dåligt fäste i länet i valet 2010. Men även för att Norrland – åtminstone utifrån – ses som en ganska idyllisk plats där människor håller ihop som på det gamla, goda 1960-talet.
För den föreställningen blev SCB:s partisympatimätning, som presenterades igår, ett uppvaknande. 5,7 procent av de norrbottniska väljarna tycker att Sverigedemokraterna är det bästa partiet. Socialdemokraterna, Moderaterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är större. Men Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna är mindre.
Sverigedemokraterna hävdar själva att de har fördubblat sitt medlemsantal i Norrbotten det senaste året. Nästa år satsar de på att komma in i kommunfullmäktige i Boden, Kiruna, Kalix, Piteå, Luleå och Älvsbyn.
Hur stoppar vi dem? Hur hindrar vi detta djupt främlingsfientliga parti, med rötterna i den rasistiska rörelsen Bevara Sverige Svenskt, att etablera sig som en politisk kraft i Norrbotten? När populister försöker saluföra falska lösningar – som går ut på att dela in människor i vi och dom och lägga skulden på ”de andra” – måste ju vi som tror på människovärdet och demokratin sätta stopp.
Jag tror, paradoxalt nog, att lösningen är att lägga mindre vikt vid Sverigedemokraterna och mer vikt på det samhälle vi vill ha. Den ändlösa diskussionen om huruvida det är bra att ”ta debatten” med Sverigedemokraterna riskerar att stärka partiet, eftersom de då hamnar precis där de vill vara och kan göra sig hörda: i samhällsdebattens centrum.
De etablerade partiernas ansvar är stort. Om de väljer att triangulera sönder skillnaderna i politiken – alltså lägga sig så nära varandra i till exempel välfärds- och skattefrågor att allt blir till en smet i mitten – kan Sverigedemokraterna hävda att det är dem mot resten. Antietablissemang mot etablissemang.
När de två största partierna Moderaterna och Socialdemokraterna tävlar i att vara mest lika varandra riskerar de alltså inte bara att ta död på politiken som förändrande kraft. Utan även att lämna vägen öppen för Sverigedemokraterna.
Vi som inte är politiker då, vad kan vi göra? Ja, aldrig stillatigande se på när rasism och främlingsfientlighet gör sig hörd. I november spelade Bianca Meyer pjäsen En enkel biljett, som handlar om förintelsen, för skolelever i Kiruna. Det blev obehaglig stämning och en av eleverna skrek Heil Hitler. Killen som gjorde det bad senare om ursäkt, men den riktigt stora skandalen är att ingen av lärarna i lokalen gjorde något.
Jag tar det igen: Ingen lärare ingrep när nazistsympatier hördes under en pjäs om judeutrotningen. Så ynkryggat får samhället bara inte vara.
Studieförbundet Sensus bedriver studiecirklar i positiv antirasism i Norrbotten. Hittills i Luleå, men snart även i Piteå. Denna positiva antirasism, som kommer från stiftelsen Expo, går i korthet ut på att finna svar på frågan: hur kan jag som medmänniska och samhällsmedborgare verka mot rasism och intolerans i min omgivning och utifrån mina egna förutsättningar?
Det handlar inte om att i första hand vara mot något, utan att vara för något. Att stå upp för ett samhälle som kännetecknas av demokrati, respekt och mångfald.
Vi är inte maktlösa mot främlingsfientliga stämningar och sverigedemokratiska framgångar. Loppet är inte kört och alla som vill kan göra något. Men då gäller det att formulera det samhälle vi vill ha. Alternativen i politiken måste bli tydligare. Kampen för människovärde och demokrati måste bli något mycket större än en debatt mot Sverigedemokraterna.
Vill ni ta den matchen? Jag vill det.