Det är mycket som är farligt i dag. Särskilt för barn. Jag minns inte att tillvaron var särskilt farligt när jag själv var barn men det var ju å andra sidan när faraonerna regerade i Egypten.
Men livet kan å andra sidan ha varit lika farligt när jag gick i kortbyxor (långbyxor fick man då först efter konfirmationen). Brist på fara kan å andra sidan ha berott på att vi barn aldrig fick veta något. Vi lämnade hemmet i gryningen och lekte tillsammans i stora skaror långt från bebyggda trakter utan att anhöriga hade en chans att nå oss. Hur otroligt det än kan förefalla så hade ingen av oss mobiltelefon med oss, inte ens en personsökare om jag minns rätt.
Så vi återvände hem i skymningen, de flesta av oss i alla fall, och då var vi för trötta och hungriga för att bry oss om att orka lyssna till när våra föräldrar högläste om veckans händelser ur den senaste budkaveln från byäldsten.
Men i dag finns många faror, att cykla är en. Antalet olyckor med cyklister ökar och detta trots att det finns särskilda vägar och banor där cyklister kan trampa på utan att riskera att stöta ihop med andra än andra cyklister. Och så fotgängare förstås. Den risken ökar markant då cyklisterna smiter upp på trottoarer, något alla tycks göra.
Annat var det när jag var ung, då var det helt ofarligt att cykla. Vi yrade runt på gator och grusvägar och samsades om utrymmet med bilar, bussar, traktorer, mopeder och hästskjutsar. Det här var dessutom före cykelhjälmens tid, alltså när Columbus upptäckte västra Indien (som visade sig vara Amerika när man googlade på saken hemma i Europa).
Hade man på den tiden försökt smita upp på en trottoar med sin cykel hade man raskt fått en spatserkäpp mellan ekrarna; de enda som möjligtvis kom undan med det var små barn. Jo, de fick också cykla fritt på den tiden (runt Jesu födelse). Och utan hjälm.
Jag cyklade nyligen från stadshuset en sen eftermiddag. Jag skulle vilja säga att det var svart ute, lika svart som det förr var på utedasset en mörk novembernatt då det var slut fotogen i lyktan. På vägen mötte jag åtta cyklister, sju av dem saknade lyse.
Jag begriper inte att de vågade, när vi cyklade runt i mörkret i min barndom så tordes ingen av oss göra det utan lyse. Inte för att vi trodde att det var farligt utan för att då hade landsfiskalen norpat oss. Och den figuren var farlig. Han skvallrade dessutom för våra föräldrar om vi tog snedsteg på livet stig. Och tro det eller ej – då tog våra föräldrar parti för lag och ordning och skällde ut oss, inte konstapeln!
På min färd från stadshuset blev jag dessutom nästan rammad av en mopedist som inte heller var upplyst. Nu kan mopedisten haft lite svårt att se mig eftersom min cykel saknar både fram- och bakljus.
Men jag har i alla fall en bra ursäkt – sladden mellan dynamo och lampa är avsliten. Och i dag behöver ingen vara rädd för sheriffen.