Graden av allmänintresse är direkt avgörande för mina utgivarbeslut om namnpublicering av brottslingar.
I onsdags föll till slut domen mot den styckmordsåtalade 22-åringen från Boden. Efter att ha läst igenom den fällande domen fattade jag snabbt beslutet att namn- och bildpublicera mördaren i samtliga våra publiceringskanaler. Beslutet går helt i linje med Norrbottens-Kurirens policy att namnpublicera personer som döms för mord.
Som ansvarig utgivare är det dock aldrig så enkelt som att luta sig mot en publiceringspolicy. Varje fall är unikt och det kan alltid finnas särskilda omständigheter som på ett eller annat sätt talar för eller emot en namnpublicering.
Vid namnpubliceringar handlar det om att väga två saker mot varandra. Den dömdes (och de anhörigas) behov av integritet och anonymitet ska ställas mot allmänhetens behov av vetskap. Det senare brukar sammanfattas i begreppet allmänintresse.
Graden av allmänintresse bestäms bland annat av gärningens genomslagskraft och samhällspåverkan, brottets dignitet. Gärningens karaktär av ”historiskt” brott ökar med självklarhet också allmänheten behov av att vet så mycket som möjligt om gärningsmannen.
Styckmordet i Boden är en sådan gärning som uppfyller alla krav för namnpublicering med råge. Brottets enorma genomslagskraft och samhällspåverkan, både i Boden och i hela Norrbotten, gör att allmänintresset kring vem som är gärningsman är maximalt. Allmänintresset väger alltså tyngre än den dömdes behov av integritet.
Styckmordet är en av de händelser som Norrbottens-Kurirens ägnat mest journalistisk kraft åt under tidningens 152-åriga historia. Spaningsmord där människor försvinner, och där deras kroppsdelar hittas utspridda i skogen, är historiskt ovanliga, för att inte säga tidigare icke existerande i den norrbottniska kriminalhistorien. Det rättsfall som kommit närmast är Carolin-mordet i Gällivare, där Kuriren också namnpublicerade gärningsmannen vid den fällande domen.
Jag anser att det vid brottslighet av det här slaget finns en slags skyldighet att berätta hela historien för er läsare. När en domstol slagit fast vem som är gärningsmannen vore det något av ett svek mot läsarna att utelämna vem den skyldige är. Att berätta namnet och visa bild på den dömde skingrar frågetecken och ökar begripligheten i den journalistiska rapporteringen. Av det skälet publicerade Kuriren också en mycket omfattande genomgång av gärningsmannens livshistoria.
Det är viktigt att poängtera att en fällande dom i sig inte är en nödvändig förutsättning för en namnpublicering. Det är långt ifrån alltid som juridiken och publicistiken går hand i hand. Att namnpublicera en brottsling kan mycket väl ske innan dom faller, till exempel om brottslingen erkänner eller om det finns andra starka faktorer som gör att allmänintresset är mycket starkt.