Det finns två sorters människor – de som är si och de som är så. Detta är ett populärt, och ofta roligt, sätt att dela in mänskligheten. Det kan variera från de som har och de som inte har till de som sover på rygg och de som sover på sidan. På magen kan väl ingen sova, väl ..?
I vintras gav vår mikrovågsugn upp. Inte med en stillsam sista suck utan mer ”with a flash and a bang” – tänk tomtebloss i en brevlåda. Det var i och för sig på tiden – gamle Svarten hade ockuperat högra hörnet av diskbänken i över tio år och så slitstarka produkter har sedan länge fallit ur modet.
Det blev sista färden till Kronan för vår insomnade sprakfåle. En sista gnista av hopp må ha tänts i hans inre när vi passerade skylten Återvinning. Men det var falska förhoppningar i gamla Svartens fall – ingen återfödelse som klockradio var möjlig, ingen uppståndelse som espressomaskin fanns inom räckhåll. Det enda som återstod var en sista vila i en containergrav.
Så nu har vi gått från de som har mikro till de som är utan. Vi har inte tänkt stanna där för alltid, en mikro har ju sina fördelar. Men att vara utan har fått mig att återuppleva de svunna dagar då gårdagens rester fick värmas i en kastrull eller elugn. Det sparar varken möda eller tid men den som är lat har väl inte bråttom, väl ...? Ni behöver inte svara, frågan är hypotetisk.
När det gäller ny elektronik tillhör jag oftast sorten som inte har. En gammal dator och en tjock-TV (den sista i landet?) vanpryder hemmet och min trendigaste digitala pryl är en smartfån som tillhör arbetsgivaren. Det blir allt färre av den sorten säger nu ni andra och det må stämma – men det är ännu en minoritet av klotets sju miljarder själar som är utrustade med hemelektronik även om mobiltelefonen snart ses i var mans hand. Krökta nackars sällskap växer i alla fall snabbt.
Facebook då – det finns ju de som är med och inte. Hemma tillhörde vi länge skilda läger men nu när min kära lurats in har vi hamnat i samma läger igen. Och nu förstår hon varför jag varit så där lagom begeistrad.
Och så finns det även de som är för och de som är mot. Det skapar ibland motsättningar och jag har en bestämd känsla att sorten mot växer. Men om alla är mot så är vi åtminstone överens.
Det finns ju de som att tycker det är bra om alla är överens. Men så finns det folk som menar att det snarare är en svaghet. Å ena sidan ska vi tänka globalt – vi tillhör ju alla samma bikupa. Och vad tror ni händer med det bi som inte gör sitt för kupans välstånd och fortlevnad? Inte blir det mjölk och honung till kvällsvard kan jag avslöja.
Å andra sidan är det inte heller någon fördel om bina väljer fel när de svärmar – hamnar svärmen på fel ställe dör bisamhället snart ut, då hjälper det inte hur överens de än var när de valde plats.
Vad lär vi av det? Tja, en hel del tycker vissa, inget anser somliga.
Och nu är det slut – undrar om det finns de som orkade ända hit. Och inte ...