Bilderna från förödelsen ser ut som Europa under andra världskriget.
Oskyldiga ukrainare bakbinds och skjuts på öppen gata. Överallt där ryssarna dragit fram hittar man massgravar. Putin gör sig skyldig till samma krigsbrott som Hitler och nazisterna gjorde när du var barn.
Ukraina har blivit Europas armagedon. En stålstad stor som Göteborg har nästan utplånats. Några tusen invånare försökte i veckor hålla stånd mot den ryska armén men måste ge upp. Vi är många som förvånas över ukrainarnas motstånd och mod.
Ständigt varnade du mig för att historien går igen. Jag tänker ofta på de många diskussioner vi hade om Ryssland. Att vi blev så in i vassen osams om den där gasledningen Nordstream. Jag sa att den var viktig för samarbetet. Att vi måste sträcka ut en hand och tagga ner rysskräcken nu när freden i Europa var säker. Du sa att vi skulle ångra oss en vacker dag när ryssarna vänder den där perkele gasledningen mot oss. Att den kommer att bli som ett vapen i händerna på ryssarna.
När jag stod på mig, mästrade du mig med glimten i ögat med några kärnfulla finska ordspråk: Den som är lättrogen är lätt att lura. Gammgubbarna i Kreml har alltid varit av samma skrot och korn, inte värda en kopek. Jämt var du på din vakt mot Venäjä.
Kriget blev ditt livs trauma. Ett outplånligt närvarande minne. Sovjetunionen som attackerade ditt land, bomberna som föll över Idensalmi. Rädslan när gården måste mörkläggas. Barnets vaksamhet på krigets främmande ljud. Från skogen, från luften. Morfar, alla män och pojkar som skickades till fronten. Yrjö som hamnade i sibiriskt fångläger och kom tillbaka först 1957. Kvinnor, barn och gamla som hemlösa vandrade på landsvägen över Virta bro, där Sven Dufva en gång slagits mot ryssen.
Nu är det folket i Ukraina som fördrivits. Femton miljoner är på flykt. Putin har höjt beredskapen i sina förband med kärnvapen. Du må tro att våra politiker fått eld i baken nu. Ångerfulla har de stått i tv på kvällarna och försökt förklara varför de la ner försvaret. Även där fick du rätt, äiti.
Kriget i Ukraina har förändrat många tankar och projekt. Kärnkraftverket i Pyhäjoki, tvärs över Bottenviken, håller på att gå i stöpet. Finlands näringsminister har fått kalla fötter eftersom det ryska energibolaget Rosatom håller på med kärnvapen också. Jag vet, du sa det innan de ens satt spaden i backen. Många delägande kommuner står med rumpan bar och hundratals miljoner i skuld.
Men den största överraskningen är ändå att Sverige och Finland nu vill bli medlemmar i Nato. Något som också lär bli verklighet. Jag vet att det skulle ha glatt dig. Du tyckte ju att vi skulle gå med redan 2009 när riksdagen avskaffade värnplikten. Hur ska vi annars kunna försvara oss mot ryssen, sa du så där ironiskt spetsfundigt som bara savolaxare kan.
Många som varit emot Nato har ändrat åsikt. Jag också. Gud ska veta att jag vridit på frågan på härsan och tvärsan och försökt värja mig. Men att fortsätta förespråka alliansfrihet känns som ett idealistiskt självbedrägeri.
Ofta påminde du om att Finland och Sverige är så lika, frånsett språken. Våra folk hör ihop, sa du. Tillsammans delar vi historia och vänskap, frihet och solidaritet.
I skenet från Putins granateld över Ukraina har dina förmaningar till sist nått mitt hjärta. Kiitos elämästä!
Berndt