Jag vet inte vad det är som berör mig den där vinterdagen i Malmberget. Kanske är det oron som min mamma inte lyckas dölja. Kanske är det urkraften i människorna som tågar förbi nedanför lägenhetsfönstret.
De vintriga bilderna är så tydliga, så skarpa. Bara att tänka på dem ger en klump i magen. Känslan av allvar, hur jag söker med blicken för att hitta igen min pappa i folkhavet.
Det är mindre än en månad kvar tills jag ska fylla sex år, och det råder krigsstämning i Malmfälten.
Vid den här tiden har jag redan stor erfarenhet av gruvarbetets fasor. Erfarenheter jag har fått sittande på kökssoffan med öronen vidöppna när pappa och hans arbetskamrater resonerat om arbetet under jord.
Berättelser om fasansfulla olyckor och vedervärdiga gruvfogdar, trots min mammas hyschande till bullriga besökare.
Det är en annan tid i Sverige och världen, den där decemberdagen. Men mycket ska komma att förändras under 57 heta dagar.
Det vet vi i dag.
Gruvarbetarna hade helt enkelt ledsnat på att knyta näven i byxfickan efter årtionden av slit, förnedring och dödsolyckor och en rad krav framfördes till LKAB.
Efter många samtal med gruvarbetare genom åren har jag förstått att anledningen till strejken var mycket större än så.
Det handlade helt enkelt om att få tillbaka människovärdet.
Med strejken vänder Sverige blad. Från gamla dammiga strukturer, där pompösa makthavare styr med järnhand i ett auktoritärt samhälle, till ett lite mer civiliserat.
Helt plötsligt får den lilla människan plats.
Det här är något som vi i dag kan tacka Hugo Olofsson, "Castro", Elof Luspa, Ture Rantatalo och ett antal andra som gick i spetsen för upproret.
Gruvstrejken blir en vägvisare för hela arbetsmarknaden, men också startskottet på en turbulent tid med en rad strejker runt om i landet.
Människor förenas också på ett sätt som aldrig tidigare. Alla vill vara med.
Författaren Sara Lidman skänker hela gaget från andra utgåvan av boken Gruva till strejkkassan. En gest som följs av en rad andra författare och konstnärer.
Alla påverkas på något sätt. Även vi barn.
En dag, en tid efter strejken, knyter jag och min vän Jonny våra nävar på lekskolan. Jag minns inte vad upprinnelsen till missnöjet är, men hem går vi. Då har vi med milt våld tvingat övriga barn att lämna verksamheten när fröknarna är borta för en stund.
Jag skulle ge mycket för att få höra när pappa berättade om vårt upptåg för arbetskamraterna vid morgonkaffet dagen efter.
När jag sätter punkt för den här krönikan tycker jag också att det är dags att sätta punkt för historien om gruvstrejken. Jag är tämligen säker på gubbarna i strejkkommittén hade varit eniga med mig.
Det är helt enkelt tid för nya hjältar.
Nu är det människor på andra arbetsplatser som ska skriva historia. De som varje dag kämpar med våra nära och kära, städar eller steker våra hamburgare.
I dag har tidsstudiemännen flyttat in i kommuner och regioner. Det känns som om vi inte har råd med sjuka, barn och gamla längre, men också som om ingenting har hänt.
Jag tycker det är dags för andra att få sin beskärda del av solidaritet och medmänsklighet.
Förhoppningsvis krävs det inte en två månader lång strejk. Det borde räcka att tänka med hjärtat och snegla upp mot himlen, där strejkledarna fortfarande hytter med sina nävar.