I ekonomimagasinet Affärsvärlden (25/1) frågar sig Alice Teodorescu “När tröttnar skötsamma på att den kriminella minoriteten går före?” Hon exemplifierar med en påhittad historia om hur en äldre kvinna överfallits i sitt hem med allvarliga stickskador och frakturer till följd och kommer in till akuten samtidigt som en ung gängkriminell med skottskador. Vem ska vårdas först om bara den kriminellas tillstånd är livshotande?, undrar Teodorescu. Det är en halmgubbe av två anledningar. Dels bedöms de skador hon beskriver alltid som livshotande tills patienten blivit undersökt. Dels är det inte heller så illa på våra akutmottagningar att personal tvingas välja mellan blödande patienter.
Men trots att bilden är falsk är den effektiv att måla upp.
Självklart ska inte vårdpersonal heller tvingas fatta beslut om vem som förtjänar vård och inte. Var drar vi i såna fall gränsen? Och vem ska dra den, om inte vårdpersonalen?
Även när det pratas pensioner används samma retorik. Ordet respektavstånd används för att legitimera en människosyn där de som arbetat ett helt yrkesliv förtjänar respekt och därmed högre pension än de som av olika skäl inte kunnat arbeta heltid, oavsett om de varit arbetslösa, arbetsskadade, sjuka eller levt med funktionsnedsättningar.
När garantipensionen höjs minskar respektavståndet. Ett drägligt liv för alla som inte kunnat jobba fullt ut målas upp som orättvist. Inte för att de som arbetat ett helt yrkesliv får sänkt pension, för de får de inte, utan för att avståndet och klyftorna minskar. Resonemanget bygger på motsatsen till solidaritet och alla människors lika värde.
Varför används den här retoriken? Vem tjänar på att peka ut de mest marginaliserade grupperna i samhället som problemet? Varför pratas det om att vården av skottskadade kostar miljonbelopp varje år men inte om att skattefusk enligt Skatteverket kostar Sverige över 40 miljarder årligen? Vad fyller det för syften?
Socialdemokratins och Vänsterpartiets största misslyckande är att vanligt folk vänder sig nedåt mot den nya underklassen istället för att rikta blicken uppåt mot eliten och makten. Högerpopulismens största framgång är att vi börjar hata varandra istället för att kämpa mot dem. Därför får samtalet aldrig tystna. Tillsammans, och bara tillsammans, kan vi vända detta.