Klassiska kablar. Jag har varenda en om någon behöver.
När samlandet går över till något sjukligt kallas det för hoarding, eller patologiskt samlande. I de mest extrema fallen ska allt sparas, reklam, tidningar, tomma kartonger. Inget får kastas.
Riktigt där är jag inte men genen finns där – och jag är inte ensam. Många av oss har det lite till mans. Den där bra att ha-lådan till exempel. Överfull av saker som KAN komma till användning någon gång i framtiden men som sällan gör det.
Kablar och mojänger som bara ligger där år efter år och som med jämna mellanrum får sällskap av en annan potentiellt viktig pryl.
Men tillfredsställelsen när någon frågar om man har en USB-kabel, så som de såg ut för 20 år sedan och man går och hämtar lådan med kablar, halar fram en och frågar: Menar du en sådan här?
Den är fin.
Genom åren har det blivit en del märkliga ting som har sparats. Här är ett axplock:
• En portionssnus som jag fick av Peter Birro en blöt kväll på Tallkotten i mitten av 90-talet.
• Ett ägg som jag hämtat från kylskåpet och lagt på klockradion en natt när jag gick i sömnen, tidigt 90-tal.
• En oöppnad konservburk med Campbells soup.
• Gamla räkningar. Ett tag sparade jag på alla elräkningar. Tänkte att det kunde vara kul att se hur priserna förändrades genom åren. Jag tror, observera tror, att jag har slängt dem.
• Lönespecifikationer. ”Sparas till deklarationen”, stod det på dem. Jag löd och sedan blev de kvar.
• Gamla datorprylar som ”har ett värde”. Kanske hade, nu passar inte ens kontakten någonstans, så här två standarder senare.
• Överblivna IKEA-skruvar och insexnycklar. Bra att ha!
• Gamla radio- och tv-apparater. Ett tag hade jag dille på fina apparater från den tiden de var en möbel, 50- och 60-tal. Otympligt. Jag har kvar en.
• Jeans där hålen är större än tyget. Synd att slänga.
• Gamla T-shirts med tryck. Eller kanske tr…k är mer beskrivande. Motiven har en tendens att krackelera med åren.
Den som spar han har. Både problem och platsbrist.
Ett tag prenumererade jag på Sverigelotten. Minns inte hur ofta de kom men till slut orkade jag inte ens skrapa dem, utan de blev liggandes på hög. Dumt.
Likadant var det med en tidning med tankenötter. Jag tyckte det var avkopplande att klura i soffan men sedan kom det barn in i bilden och de få hjärnceller som var vakna under småbarnsåren behövdes till annat, att överleva till exempel. Tidningarna samlades på hög och bunten växte.
Ni hör, jag är inte bara en border line-hoarder, utan även en ”uppskjutare” av rang (prokrastinera heter det med ett finare ord). Det tog något år innan jag sade upp prenumerationen. Inte så smart.
Hur som helst, denna bunt låg i garaget i många år och min tanke var att någon gång återuppta hjärngymnastiken. Men åren gick och en dag fick den okänsliga och oförstående äkta hälften nog och kastade in bunten i bilen tillsammans med annat skräp som skulle till återvinningen. Nu skulle den bort en gång för alla – trodde hon.
Men icke. Jag lyckades gömma den i bilen och smusslade tillbaka bunten till hemmet – upp på vinden denna gång. Och där ligger den kvar, så här åtta år senare.
Tror jag.
Apropå min fru. Hon och jag är varandras raka motsatser när det kommer till nostalgi och det sentimentala värdet i döda ting, så kallat affektionsvärde.
”KASTA SKITEN!”
Hur kan hon vara så brutal? Genom åren har hon hafsat ner många fina saker i sopsäckar som vi har kört till återvinningen. Fråga mig inte vad de innehöll. Inget jag saknar i alla fall. Det är väl ofta så med alla dessa sparade objekt. Man saknar dem inte om de försvinner men de kan vara rackarns svåra att kasta.
Men en pryl har bara ett värde utanför din egen affektionsbubbla om det finns en efterfrågan. Ordet samlarvärde är livsfarligt för en som har anlaget.
”Den här kan kanske bli värd någonting i framtiden”. Kan. Kanske. Förmodligen inte. Men det finns en liten möjlighet.
När jag skriver detta inser jag att jag kanske har ett problem trots allt.
Men vet ni hur mycket den första Appledatorn säljs för i dag? Nä, just det. Men om jag säger nio miljoner kronor! Vad säger ni då? Nu har jag ju ingen sådan men man vet aldrig vad som får ett galet värde om 30 år.
Men ibland får även jag nog av allt skrot som jag har sparat.
Som den där lådan fylld med gamla PC-spel som jag i ren desperation slängde på tippen vid en flytt för 12 år sedan. Tydligen börjar dessa få ett visst samlarvärde (läs penningvärde) nu – folk är inte kloka.
Är du en, eller känner du någon, samlare och vill berätta om din samling? Hör av dig till mig.