Hos dig finns jag inte. Ingen lyfter fram mig och ingen frågar efter min kunskap. Du har gjort mig osynlig, och som osynlig blir man maktlös. Och efter det som hände mellan oss 2015 blev jag rädd. Det här är svårt att prata om, för nästan inget går att ta på. Rädslan för att låta paranoid och galen har länge hindrat mig från att berätta om hur det var att driva en progressiv feministisk festival i en konservativ hockey- och stålstad. Men jag antar att jag inte längre bryr mig om hur jag uppfattas. Och det jag systematiskt utsatts för av dig har hänt, oavsett om någon tror mig eller inte.
Alltför länge har jag försökt förändra dig. Det blir väl så när man är i en destruktiv relation. Jag ville inte lämna dig; jag ville att du skulle förändras så att vi kunde leva tillsammans. Men du lyssnade inte.
Inför kvinnodagen för ett par år sedan intervjuade jag unga kulturkvinnor om hur det är att bo här. De berättade om hur de sällan känt sig lyssnade på, att de ofta blivit framlyfta som ett sätt att marknadsföra dig, men att ingen egentligen brytt sig om deras åsikter eller viljor. Ironiskt nog blev de inte heller denna gång lyssnade på. Reportaget ströks eftersom det ansågs för ensidigt. Bilden de förmedlade var för negativ. Ändå är det en sida av dig jag aldrig sett lyftas, varken då eller nu. Det är som om vi som bor här måste leka kejsarens nya kläder: vi måste låtsas som om du är fantastisk, att vi trivs med allt och inte saknar något. Säger vi något annat blir vi tystade på olika sätt.
– Men du har ju knappast varit tyst, du har ju skrivit krönikor i flera år, säger du.
Jo, jag vet, det stämmer. Men krönikorna, i kombination med att du utsett mig till Bråkig Kvinna, har gjort att jag inte längre får några jobb här. Flera tilltänkta arbetsgivare har upplyst mig om att åsikter jag uttryckt i krönikor, som exempelvis att dina restauranger har dåligt vegetariskt utbud, kan ses som kontroversiella. En arbetsgivare förklarade att de är beroende av finansiering, och undrade om det skulle bli ett problem för mig att ha möten med Luleå kommun. Som om jag inte vore professionell, eller kapabel att föra mig bland folk.
Att skriva krönikor har varit ett sätt för mig att lyfta orättvisor och problem, att påverka. Men ju mer jag försökt få dig att lyssna, desto mer har du ignorerat mig. Samtidigt som du pratat om hur viktig kulturen är har du stängt mig ute. Nu har jag insett att det finns tre olika sätt att bli inkluderad av dig, Luleå. Man kan vara Inflyttad (då är man ett bevis på din dragningskraft), man kan vara Kompis med rätt personer, eller så kan man vara ett Alibi (en normbrytande person blir ett bevis på din öppenhet). Den som är ett Alibi kan få dispens att vara lite mer ifrågasättande och lite mindre slätstruken, men behöver fortfarande spela spelet och får aldrig bli ett hot på riktigt.
Den som blir inbjuden till många paneler eller ofta blir framlyft av dig kan alltså vara säker på att hen är en ofarlig person. Ändå målar du en bild av dig själv som öppen, som en stad där alla får plats. Men din gaslighting och dina härskartekniker biter inte på mig längre.
Nu släpper jag äntligen taget om dig Luleå. Det är för sent för oss. Ärren du gett mig kommer att blekna. Jag kommer att klara mig fint utanför din ankdamm. Men du kommer aldrig att hitta någon bättre än mig.