Det tog 31 år att inse det.
Det tog 31 år av ömsom narcissism ömsom självhat, egoistiskt nagelfarande och navelskådning att komma till följande livsomvälvande insikt.
Jag är nog som folk mest är.
Det räcker egentligen med att stolpa upp mitt liv i en krönika och ta ett steg tillbaka för att äntligen kunna se den urskog som träden täckte. Så låt oss!
Jag har aldrig vunnit några priser, min akademiska meritlista är skral och man kan knappast anklaga mig för att vara förmögen.
Det här är på intet sätt en klagan. Det är snarare ett konstaterande av att mitt liv inte är mer intressant än någon annans. Min tillvaro med sambo, husdjur, kontorsjobb och bostadsrätt är faktiskt exceptionellt genomsnittlig. Vilket är helt okej.
Jag har accepterat att drömmarna om att bli idrottsstjärna eller att tillhöra världseliten inom min profession kommer att förbli just det – drömmar. Det är trots allt försvinnande få personer som når ära och berömmelse, blir uppburna och internationellt älskade.
Men det finns ett område där jag sticker ut från mängden. Å det grövsta.
Ett specialområde som inte nödvändigtvis får de största rubrikerna och troligen aldrig heller kommer att ge mig det mediala genomslag jag fantiserade om i min ungdom.
Men det är något som gör mig unik.
Jag, Max, kan nämligen mycket väl vara en av de sista människorna under 40 år som fortfarande regelbundet konsumerar linjär tv. Och dessutom betalar för det.
Det behövs knappast förklaras hur utvecklingen av tv-branschen sett ut det senaste decenniet. Playtjänster och streamingplattformar har förstås gjort att intresset för gammel-tv bland barn, ungdomar och unga vuxna numera är obefintligt.
Men tillåt mig nu att presentera det spritt språngande levande undantaget som bekräftar regeln – undertecknad.
Jag följer regelbundet program som Alla mot alla, Robinson och Wahlgrens Värld. Och jag är aldrig så harmonisk som när ”En plats i solen” rullar. Programmet där vi får följa brittiska pensionärer med urusel känsla för inredning och design som sonderar bostadsrättsmarknaden i södra Europa.
Men häromdagen inträffade en tragedi som jag ännu inte hämtat mig från. Och den tragedin stavas TV4:s nya satsning ”Hjulet”.
Det gav sken av att vara någon form av frågesportprogram initialt. Men det gick inte länge innan galenskapen hade tagit över fullständigt.
Ett stort hjul snurrade i mitten av studion. Programledaren Petra Mede vrålade på sin överdrivna Dramaten-svenska och drog ordvitsar som var så kriminellt usla att det borde rendera i 150 timmars samhällstjänst.
Arkitekten Gert Wingårdh sittdansar i en snurrande stol. Markoolio var uttagen som expert på frågor om sig själv och kunde inte besvara dem. Och alla kiknade av skratt när någon Let’s Dance-dåre skojade till det med roliga grimaser.
När man inte trodde att det kunde bli värre så brast alla ut i sång. ”Hjuuuulet, hjuuulet, hjuuulet”, sjöngs det och jag övervägde att i protest aldrig köra bil, åka buss eller cykla någonsin igen.
Hjulet har fått mig att ge upp hoppet på linjär tv 15 år efter gemene man. Jag ställer därför nu ett ultimatum till TV4-ledningen: Lägg ned hjulet eller tappa Sveriges yngsta konsument av gammel-tv.
Take it or leave it.