Trafikverket ger gamla Bergnäsbron femton, tjugo år. Mer orkar den inte, säger ingenjörerna. Planeringen är i gång för en ny, parallell bro.
För några veckor sedan hade Kuriren ett reportage om den 69-åriga trotjänaren. På sin tid en av Sveriges längsta. Med åren hårt prövad. En livserfaren bågbro som lappats ihop gång efter annan utan att få tillbaka hälsan. Bergnäsbron dras med allsköns krämpor. Det tycks vara med broar som med människor, åldrandet börjar vid 30.
Sjukdomsbilden är komplex. Förslitningar i armar, ben och muskelfästen, whiplashskador, artros, inkontinens, stress, depressioner. Högst normala brosjukdomar som orsakas av förändrad livsstil, miljöfaktorer och hög ålder.
Främst kommer sig sjukdomsbilden av en allt intensivare trafik. Att vara byggd för 2 500 fordonsrörelser om dygnet men tvingas bära tiofalt kan ge vem som helst grava utmattningssymptom, både fysiska och psykiska.
Tusentals gånger har jag färdats över den. Med bil, buss, cykel, till fots. Att promenera längs vart och ett av de sju brovalven tar 53 sekunder. På cykel ger bron mer benmuskler än vilket spinningpass som helst. Nio gånger av tio är motvinden så effektiv att den överträffar gymets dyrköpta aerobicsövningar.
Då och då poppar det upp förslag på hur den gamla bron ska kunna leva vidare till nytta och glädje för Luleåbor och besökare. Sjukdomsbilden öppnar för kreativitet och en helt ny bropotential.
Min dröm är att den reserveras för cyklister och fotgängare. Gärna med små butiker, café, restaurang och en scen för musik och teater. Eller kanske, som Gert Wingårdh föreslagit, inglasad och med solceller för växthus. En svävande grön oas över Luleälven.
Men röster har också hörts att bron bör rivas. Kanske inte i förstone, men längre fram kan det bli dags att montera ner bågarna och spränga bort fundamenten. Om det vill sig illa.
Att skicka denna kulturklenod till palliativ vård före sista vilan vore ett brott i klass med det brutala mordet på Luleå brandstation från 1887, en av Sveriges vackraste byggnader. Dessutom visar ny forskning att gamla broar ofta rivs i onödan.
Brooklyn Bridge, som bergnäsborna kallar den med förkärlek, är en av Luleås viktigaste identitetsbärare. En anemisk ikon i behov av öm omvårdnad. För att få rätsida på det krassliga landmärket krävs nu en långsiktig behandlingsplan.
Bron är en förbindelse till Luleås historia, en viktig insikt när vi planerar framåt. Den har alltså stor betydelse för attraktionen i det Luleå som ska ta form i den tänkta tillväxten.
Bergnäsbron är också en länk till gemenskap, bokstavligt och bildligt. Få objekt i Luleå fotograferas lika mycket. I dimma och norrsken, i sol med segelbåtar under broklaffarna, från isvägen. För ögat en dokumenterad skönhet. Den finns dessutom med på listan över broar som är värda att bevara. Det ger såklart Luleås ”Ponte Vecchio” lite andrum.
Den minnesgode vet dock att Luleå har en dyster historia när det gäller kulturbärande ikoner. Mycket som revs och demolerades för halvseklet sedan var ohygieniskt och förfallet. Men åtskilligt hade alldeles säkert kunnat renoveras och sparas till eftervärlden. Ibland är vi nog så kåta på att ta fram släggan i stället för att återskapa med varsam hand.
Bergnäsbron är mer än en bro. Den är arkitektur som mognat till en självklar del av varumärket Luleå. Som kulturskatt måste den garanteras en både brukbar och värdig framtid.