Bostadsministern säger att vi varit naiva som inte genomskådat byggfusket. Arbetsmarknadsministern att vi varit naiva som inte tagit itu med svartarbetet. Näringsministern att vi varit naiva kring elförsörjningen. Justitieministern att vi varit naiva om de gängkriminella. Försvarsministern att vi varit naiva som trott gott om Putin.
Statsministern, Säpo, ÖB, MSB, alla hänvisar till vår naivitet. Till och med en avloppsforskare(!) har spolat ur sig att vi varit naiva om klimatförändringarnas påverkan på kommunernas föråldrade avloppssystem.
När jag googelfiskar på uttrycket får jag 270 000 napp. Snacka om att naiviteten forsar fram som en bortförklaringarnas vårflod.
Av de naiva ursäkterna förleds vi tro att allt mischmasch och elände skulle ha kunnat undvikas om vi inte varit så förbaskat godtrogna.
Det är inte fel att vara naiv. Titta bara på konstnärer som Gauguin, Nilsson Skum och Dardel. Men avståndet mellan konstens och politikens naivism känns som en sjumilaskog. Den plötsliga explosionen av naiva undanflykter drar ett löjets skimmer över samhällets beslutsfattare. Åtminstone när det gäller retoriken.
Är naivitet dåligt? Det beror på vem man frågar, och på sammanhanget förstås. Vissa menar att naivitet är demokratins ädelsten – uppriktig, oförställd. Andra drar paralleller till entreprenörer – bara genuint naiva vågar tro på sina affärsidéer. Men i debatten finns också de negativa uttolkarna: Naivitet är komplett enfald, att det som inte syns inte heller finns; Vi såg det inte komma.
Osökt tänker jag på den naivaste av naiva, Candide. I Voltaires roman är naivitet huvudpersonens gissel. Han tror sig nämligen leva i den bästa av världar trots att han drabbas av all världens grymheter. Den blåögde Candide går på mina efter mina men håller envist fast vid sina naiva principer. 1700-talets Voltaire skulle med all säkerhet ha skrattat sig fördärvad åt vår tids vi-har-varit-naiva-ursäkter.
I det sedan länge insomnade TV-programmet Partaj vräkte skådespelerskan Margareta Sjödin ur sig naiva påståenden om män, sex, brännvin och blondiner – alltid åtföljt av att hon tittade in i kameran och ställde den insiktsfulla frågan: ”Har jag gjort bort mig nu igen?”. Uttrycket blev en veritabel landsplåga från Torne träsk till Öresund.
Tänk så befriande det skulle vara om en makthavare någon gång kunde säga det rakt ut: ”Jag har gjort bort mig nu igen!”.
Samtidigt finns det något rörande över de ärligt naiva. Som antihjälten Stig-Helmer Olsson. Blyg och bortkommen men som ändå lyckas där andra går bet. Han gör hole-in-one på golfbanan, är en fena på windsurfing, vinner slalomtävling på fulskidor och får ihop det med flickan han drömmer om. I Lasse Åbergs värld är naivitet den goda människans bästa egenskap.
Äkta naivitet har inte sällan ödmjukhet som följeslagare. En underbar kombination som, i den bästa av världar, skulle kunna utrota all dårskap och ondska.
Därmed sagt att vi ska vara rädda om den naivitet vi alla bär inom oss. Men nota bene: naivitet är ingen synonym till vare sig Ohörsamhet, Överraskning eller Inkompetens.
Låt oss slippa makthavare som försöker skyla sig bakom naivitetens fikonlöv. När ”vi” varit naiva har ”de” i själva verket blivit tagna på sängen.
Att ständigt bortförklara misslyckanden som naiva gör att ordet förlorar sin innebörd. Till sist blir det inte ens naivt att vara naiv.