Hela världen följer satsningarna på att framställa fossilfritt stål med vätgas. Till och med den pilotanläggning som byggs i Luleå väcker stort intresse – trots att den är som en kaffetermos i jämförelse med det tusen gånger större vätgaslager som planeras till Gällivare.
Vätgasen är närapå sublim och står till tjänst med många smarta appar. Den kan värma våra bostäder, lysa upp gator, driva fabriker, datahallar, växthus och transporter. Bilindustrin har nosat på gasen i decennier; Toyotas testmodell Mirai sägs klara 100 mil på bara fem kilo vätgas.
Men alla ropar inte halleluja över vätgasboomen. Den pyttelilla vätgasmolekylen smiter lätt när den fångats och explosionsrisken är stor. Att framställa miljögrön vätgas är dessutom komplicerat och kostsamt. Processen kan liknas vid en omättlig bulimiker. Slukar svindlande mängder el, något som är trixigt i kubik när elförsörjningen svajar och elpriset skenar.
De två små väteatomerna, H2, är i alla fall väldigt begåvade. De går all in på vilken energikälla som helst och har ett unikt magitrick som kan vara lösningen på många till synes olösliga energiproblem: De kan lagra elektricitet. El från nyckfulla energikällor, som vind och sol, kan med vätgasteknik sparas och släppas på när vinden mojnar, snurrorna stannar och solen går ner.
Med rena energikällor orsakar vätgasen inga luftföroreningar. Den blir som ett ess i rockärmen när samhället behöver trumf för att nå klimatmålen. EU kom oväntat snabbt ur startblocken med en vätgasstrategi för ett klimatneutralt Europa – nu ska vätgasen rullas ut storskaligt och snabbt. Norrbotten hakar på för att bli ett grönt vätgassamhälle. Västerbotten trampar gasen i botten med ett samverkansprojekt för lokal produktion.
H2-hypen har fått världen att börja tala om en väteekonomi. Vätgasprojekten poppar upp snart sagt överallt – i Danmark, Tyskland, USA, Japan, Australien. I Sverige investerar stålföretaget Ovako i landets första elektrolysör, en anläggning som genererar vätgas och syre för uppvärmning av stål. En av medfinansiärerna är Bodensatsande H2GS.
Som på beställning kommer nu kritik från olika håll, att norra Sverige inte är rätt plats för de gigantiska industriinvesteringarna.
För några veckor sedan attackerades Hybrit och H2GS: Ekonomin är inte genomlyst och verksamheterna kommer att utarma landet på el. Det vore mer rationellt, menar tre svenska forskare, att lokalisera den fossilfria ståltillverkningen till södra Sverige, eller möjligen Västsahara i Nordafrika, där vätgasen kan drivas med solenergi. De problematiserande forskarna fick ögonaböj på pälsen för tunnelseende och att de blandar äpplen med päron.
Att satsningarna häruppe börjar nagelfaras är inget att förvånas över. Opponenterna lär ta varje chans att skadeglatt torpedera de investeringskrävande projekten. Samhället och näringslivet måste därför bita ifrån ordentligt i relevanskriget mot belackarnas otidsenliga 50-talsretorik, att vi i norr ska veta vår plats som ordermottagande underhuggare – inte som kapitalintensiv föregångare.
Investeringarna i vätgasbaserad stålproduktion är sannolikt en av vår tids viktigaste pionjärprojekt för energin, jobben, klimatet och miljön. Banbrytande satsningar som hela Sverige kan komma långt med.
Nydanande ingenjörskonst och lätt vätgas i norr är en kombo som väger tungt när samhället ställer om.