Ju fler positiva artiklar jag läst om den gångna helgen desto mer ont i magen har jag fått. Jag frågar mig själv varför. Vill jag inte att nåt bra ska hända i Luleå? Är jag bitter över att den ideella musikfestival jag själv drev i tio år konstant kämpade med dålig ekonomi och till slut kastades bort av samma politiker som nu kastar pengar över Luleås krögare? Ja. Jag är bitter över vad som hände med Musikens Makt. Och den bitterheten är jobbig att leva med, och svår att bortse från. Men jag är inte bara bitter. Jag brinner också för kultur. Och jag tror att det jag reagerar på i alla positiva uttalanden om Luleå Live är att jag inte ser kulturen någonstans.
Jag läser om nöjda krögare, som inte riktigt vill stå för att Luleå Live ökade deras intäkter. Samtidigt säger kultur- och fritidsnämndens ordförande Emmeli Nybom att tanken var att stötta näringslivet med en stor insats (1,7 miljoner), men att hon hoppas att näringslivet ska kunna äga konceptet i framtiden. Problemet är att om näringslivet äger konceptet så blir det på deras villkor, inte kulturens.
Luleå kommuns Örjan Esensjö poängterar att helgen som gick inte får ske för ofta; då är risken att det blir urlakat och inget utöver det vanliga. En gång per år är lagom. Luleå behöver alltså fortsätta att lida brist på livescener för att ett sånt här koncept ska uppskattas.
Han har fel. Det finns en kulturintresserad publik som vill ha livemusik i schyssta lokaler året om. Och det finns arrangörer som vill göra spelningar där artisten respekteras och ges förutsättningar att kunna utöva sin profession på ett bra sätt. Inte som på de spelningar jag besökte under Luleå Live där det saknades ljudtekniker och i vissa fall även ljud. Det var plågsamt att se Vasas Flora & Fauna kämpa med att få igång ljudet för att kunna börja spela, utan någon synlig ansvarig på plats. Efter ungefär femton minuter lyckades de, men då tände ingen scenbelysningen så de fick spela i mörker halva spelningen.
Att behandla kulturarbetare så respektlöst höjer inte statusen på yrken som redan kämpar för att bli tagna på allvar. Det hjälper inte kulturen att bli förminskad på det sättet. Däremot hjälper det näringslivet. Kommunen betalade för artister och teknik, krögarna slapp arrangörsansvar och risk men tog alla intäkter.
Förra helgen var det gratis att se spelningar på Holy Cow, men när artisten klivit av scenen så kostade inträdet 150 spänn. Vi lulebor är så vana att betala för att få stå vid en bardisk. Kanske kan vi vänja oss vid att betala för livemusik också, så att både artist och arrangör kan få betalt? För att öka tillgängligheten bör priset hållas nere, där har kommunen en viktig roll som möjliggörare.
Kulturen existerar inte för att agera dragplåster åt näringslivet; den måste få finnas för sin egen skull. Kultur ska skava, väcka känslor, bråka. Annars har vi ett demokratiproblem. Därför finns principen om armlängds avstånd, som innebär att staten ska tillhandahålla förutsättningarna för ett starkt kulturliv utan att försöka styra dess innehåll. Således är det anmärkningsvärt att Luleå kommun envisas med att själva producera och driva kulturarrangemang, nu tillsammans med näringslivet. Staten och kapitalet.
Kommunala kulturpengar borde gå till att ge kämpande kulturarbetare en skälig lön, inte till att göra rika krögare ännu rikare.