Minnet har några år på nacken, det ska erkännas. Jag minns dock tydligt att jag blev fast på Arlanda på grund av att det snöade i Stockholm. Nå, det är inte hela världen. Men när uppstår ett kaos egentligen? Om inte flygplanen kan köra på start- och landningsbanan - oavsett hur mycket eller lite snö som fallit, då blir det lätt kaos. I tidtabellen åtminstone.
Jag satt på första parkett vid de gigantiska fönstren ut mot gaten där nysnön täckte asfalten. En traktor gjorde tafatta försök med att skotta och jag betraktade den länge. Fordon körde närainpå fast. Flingor singlade vackert ner. Samtidigt kom pushar om snökaoset. Jag fick inte ihop det. Är det så här snökaos ser ut, tänkte jag i mitt stilla sinne. I min värld hade det snöat. Pyttelite.
Det kan snöa mycket på kort tid även i Luleå. Flera decimeter till och med. Och även här kan det utfärdas vädervarningar från SMHI. Vår lokaltrafik kan uppleva problem med att hålla tidtabellerna. Vi får skotta snö tills ryggarna värker. Sopa bilarna och kryssa fram genom oplogade vägar. I vissa fall kanske man tvingas köra på landsväg med djupa snöspår och snörök med livet som insats. Vi kan också berätta för våra läsare om problemen som uppstår.
Men blir det en riksnyhet? Topprubriker på Aftonbladet och Dagens Nyheter? Pushar från Ekot om hur vi tar oss hem från jobbet?
I veckan läste jag en krönikör som tycker att folk utanför Stockholm ska sluta med hånfulla kommentarer om stockholmare och snö. Som tyckte att Stockholm aldrig kan bli som Luleå. Men är det så? Om man vänder på det, det kanske finns något ni kan lära er av oss när det gäller snön?
Jag såg också en känd programledare som lade upp på Instagram att hon körde fast i snön med vinterdäck. Med risk för att uppfattas som hånfull, men jag tycker inte det var så mycket snö på den marken. Jag har själv bott i Stockholm och har flera gånger fått smått fördomsfulla frågor om hur livet i Norrbotten är. Som om jag vore från en annan planet. Bor vi igloos? Kan jag köra motorsåg? Hånfullt ibland, med kärlek ibland.
När det snöar i Stockholm betraktar jag fascinerat och på avstånd kaoset som utbryter. Jag har respekt för att det ställer till det när bussarna inte går i tid, när flygen blir försenade och att man kanske måste vara försiktig när man tar sig fram. Lite snö, får stor samhällspåverkan.
Jag älskar vintern, jag älskar snön. Men den kan bryta ner den mest uppskattande medborgaren ändå. Den är mörk, lång, blåsig, krävande, stundtals jävligt kall och ibland helt oberäknelig. Som en enda lång prövning. Lika mycket som jag uppskattar en solig vårvinterdag som är gnistrande vacker och klår det mesta - lika mycket kan jag behöva bita ihop och övervinna vintern. Minus 17 grader och isvindar? Jag kan åka på mina längdskidor ändå. Om jag börjar känna efter i den stunden, då har vintern vunnit.
Mellan varven snöar det rejält, då tar jag på mig ordentliga kläder. Skottar snö. Sopar bilen. Och anpassar mig efter vädret.