Jag växte upp i 90-talets Luleå, mitt i ironins guldålder och i en brinnande finanskris. När jag tänker tillbaka minns jag värme och glädje, men också hårdhet. Humor användes som en sköld mot allt som var jobbigt. Och jobbigt var det ganska ofta. Jag vet inte om mina upplevelser delas av andra som växte upp samtidigt. Men det här är min bild och min berättelse.
Mina högstadieår tillbringades på Bergskolan. 9C och 9D var de två Bergnäsklasserna, resten av skolan befolkades av elever från sörbyarna. Bönder kallade vi dem. Det gjorde även jag, som själv bodde i Ersnäs, men hade hamnat i 9C eftersom det inte fanns nog med symaskiner för att jag skulle kunna ha syslöjd med Ersnäsklassen, 9E. Kanske ledde Bergsskolans symaskinsbrist till mitt livs största Sliding doors moment. Hade jag gått i 9E hade jag haft en helt annan högstadietid, kanske ett helt annat liv.
Det var inte bara mellan bergnäsklasserna och byaklasserna som det fanns klyftor. De som gick i 9C och D bodde antingen i hyreslägenheter på Stengatan eller i lyxvillor på Flottningsvägen, så de socioekonomiska klassklyftorna på skolan måste ha varit enorma. I efterhand har jag tänkt på att jag aldrig märkte av det. Vi hängde alla i samma soffa i korridorerna, lyssnade på samma musik (Metallicas svarta album), delade samma rädsla för att sticka ut och inte höra till. De flesta av oss delade nog också känslan av att vi klarade oss själva. Vi levde i en bubbla utan några vuxna. Festerna vi hade blev aldrig upptäckta, och blev de det så hände inget. Och fester var ingen bristvara. Jag minns tvättställ som lossnade från väggen, jag minns suterängvillor som fullständigt demolerades. Blev någon för full bar man in dem i garaget.
Under en period hade vi en fritidsgårdsledare som fungerade som ett slags stödhem för pojkar som av olika anledningar inte kunde bo hemma. Jag minns hans maktspel där han favoriserade vissa och mobbade andra. Det som skulle vara en fristad blev en osund plats där nya trauman skapades. Ännu ett svek från vuxenvärlden.
Det fanns inga sociala medier så vi befann oss alltid i den fysiska världen. Ett av ställena vi hängde på var de gamla militärbunkrarna på Kallaxheden. En gång kom en förälder på cykel och letade efter sin tonåring, men annars fick vi vara ifred.
Videokväll med klassen var en ursäkt vi ofta använde. Den borde ha varit lätt att kontrollera, men jag minns aldrig att någon ringde och kollade. Det var något som förenade oss. Oavsett vilken adress vi bodde på så var våra föräldrar osynliga. Kanske för att de jobbade hårt, kanske för att de inte brydde sig. Jag vet inte. Resultatet blev i alla fall att vi till stor del uppfostrade varandra. På gott och ont.
Snart är det valborg igen. 31 år har gått sedan valborgskvällen i Bergviksskolans matsal 1993. Ta en paus från Netflix på tisdag. Fyll en termos med varm choklad att bjuda frusna ungdomar på, och ta en kvällspromenad. Ställ frågor. Har ni kul? Mår alla bra? Ni lämnar väl ingen ensam? På så vis kan vi 90-talsbarn använda valborg till att bli de vuxna vi själva så förtvivlat hade behövt i vår närhet.