När programledaren Malin Stenbäck konfronterar de tjugo männen i studion, och frågar om ingen tycker att det som just visats är problematiskt, skrattas det nervöst och påpekas att den enda som störde sig på kommentarerna var årets Bachelorette Sonja Livbom. "Jag är kvinna, jag stör mig också. Jag stör mig jättemycket”, svarar Malin.
Det här klippet väcker så mycket i mig. Ilska, ångest, frustration. Och under allt – ett tjockt lager sorg. Som heterosexuell kvinna är du dömd att älska din förtryckare. Och förtrycket mot kvinnor är så normaliserat att vi inte ens ser det. Att försöka älska, och leva med någon som förtrycker dig, utan att låtsas om att det sker, gör ont. När rädslan blivit det normala tillståndet märker du den inte längre, du anpassar dig.
Att som närhetstörstande singel tvingas söka kärlek hos den som är mest trolig att skada dig kräver mod. Eller dumdristighet. Gång på gång bär du hoppet som en sköld. Djärvt ger du dig ut på Tinder för att återigen låta dig bli objektifierad och verbalt tafsad på. Ändå fortsätter du. Det måste finnas bra män. Trots att alla deckare handlar om kvinnomord, alla kända män är otrogna, alla filmer och serier handlar om kvinnor som försöker få män med commitment issues att älska dem. Du fortsätter trots att hela samhället lärt dig att förvänta dig att bli respektlöst och illa behandlad av män. Är du dum i huvudet? Nej, du är en heterosexuell kvinna, och därför tvingad till att närma dig det största hotet.
Män kan aldrig fatta det här. Ingen man tror att han själv är ett problem. Inte ens en man som misshandlat eller våldtagit fattar att han gjort det, såvida han inte tillhör den lilla skara av otroligt sällsynta buskattacks-våldtäktsmän som vi vet lurpassar i parker. Den genomsnittlige våldtäktsmannen tror att han är bättre än andra män på att tolka signaler. Han förstår inte att en tjej som sover inte kan samtycka, särskilt inte om hon sover naken och hånglade med honom innan hon somnade. Han förstår inte heller att det inte är samtycke att övertala någon till sex, och att kvinnor lärt sig att gå med på saker som de inte vill - innan - det blir våldsamt. När man umgås så intimt med potentiella våldsverkare blir man expert på att undvika och navigera runt våld. (Nej, ingen kan såklart dömas för något som skett i sådana gråzoner, men om det är din första tanke borde du nog fundera över din kvinnosyn.)
Alla män är såklart inte våldsamma, men väldigt många våldsamma män förstår inte att de är det. De är högfungerande och trevliga, med goda sociala relationer och vänner som tycker om dem. Rummen de rör sig i problematiserar inte våld, ingen de känner ifrågasätter dem.
Därför är det som gör mig mest arg och ledsen att män i grupp hade kunnat vara en sådan positiv kraft. Grabbgäng, och manliga rum såsom omklädningsrum, hade kunnat vara en viktig plats för förändring, istället för en plats där kvinnoförakt och våld fortsätter att frodas. Många män på samma ställe hade kunnat inge en känsla av trygghet istället för hot.
Så när jag ser männen i Bachelorette sitta tysta istället för att säga ifrån vill jag skrika, fattar ni inte vad ni gör? Fattar ni inte att ni skrämmer oss? Vi anstränger oss för att släppa in er och lita på er, fast ni hela tiden motbevisar oss och gör oss illa på det här sättet. Snälla, hjälp till lite.