När jag fortsätter att scrolla igenom min dators överfulla bildbank kan jag snart konstatera en sorglig sanning. Det finns nästan inga bilder på mig och mina barn tillsammans.
Det finns selfies. Och det finns några prydliga bilder där jag uppenbarligen bett någon fota oss när vi poserar i slalombackar, vid skolavslutningar, julaftnar. Men det finns nästan inte en enda bild som visar vår vardag. När vi gör något äkta. Inga sagoläsningar, kramar, hårklippningar, lekstunder eller kojbyggen. Inga nattningar som slutat med att vi båda somnat. Men det finns en massa bilder på mina barn tillsammans med deras pappa och bonuspappor. Det finns bilder på när en bonuspappa lär barn att cykla, men inga på mig trots att jag sprang bredvid minst lika långt. Det finns bilder på barn som rider på papparyggar, sover i pappafamnar, bakar med nån pappa och busar med nån pappa. Av allt jag gjort med mina barn finns inte ett spår. Det är som om den oändliga kärlek jag öst in i lekar, kramar och att alltid finnas där aldrig har hänt.
Egentligen är det likadant med bilder på mig överhuvudtaget. Det är sällan någon som fotat mig på eget initiativ, det har bara skett om jag bett om det. Aviga poser när jag gör något som jag tänker att jag vill minnas. Selfies där jag hopplöst försökt fånga en kväll då jag känt mig extra fin.
Inga bilder från det som faktiskt är mitt liv. Ingen som nånsin fått syn på mig i ett visst ljus eller när jag gjort något intressant och tänkt att jag varit vacker och värd att föreviga.
En annan sak som slår mig är att de bilder jag tagit på barnen tillsammans med en pappa oftast är rätt så bra. Jag har ansträngt mig för att få med bästa möjliga bakgrund, väntat in rätt ögonblick, inte kapat av någons fötter. Bilderna där jag är med är ofta suddiga, ganska dåliga, och tagna ur en konstig vinkel som om fotografen inte orkat bemöda sig att komma nära objektet genom att exempelvis sätta sig på huk. Jag har ofta fått känna mig jobbig både när jag bett om att bli fotad och när jag agerat fotograf. Som om jag varit krävande, långsam, i vägen.
Eftersom jag misstänkte att jag inte var den enda som lagt märke till det här fenomenet så skrev jag om det på Instagram. Responsen jag fick var överväldigande. Så många osynliga mammor som kommenterade och skickade DM. Så många upplevelser som vi velat bevara men gått miste om för att vi försökt dokumentera dem. Så mycket sorg över hur all den tid och kärlek vi lagt på våra barn blivit osynliggjord. Barnen kan ju omöjligt minnas sånt som hänt innan en viss ålder.
Jag var alltså inte ensam. Det visade sig att det till och med finns en hashtag som samlar kvinnors berättelser om uteblivna bilder, och som uppmanar män att #takeherpicture. Och jag skulle vilja göra detsamma. Jag skulle önska att ni män som läser detta inte direkt blir defensiva utan istället försöker se den sorg som finns bakom orden. Att ni funderar över om ni omedvetet är en del av detta och hur ni i så fall kan göra annorlunda nu när ni fått syn på det. Kanske börja med att fråga er partner om det här är nåt hon känner igen sig i.
Det finns faktiskt några få äkta och spontana bilder på mig och mina barn. Samtliga är tagna av min mamma.