I åratal har vi hört följetongen om tuffa arbetsscheman, vårdbiträden som går ner i tid för att orka, undersköterskor som hoppar av till industrin, ungdomar som ratar vårdjobben.
Att de gamla blir fler vet vi med säkerhet. De närmaste åren kommer de som är över 80 år att öka med 50 procent. Samtidigt går massor av vårdanställda mot pensionering. Åren framöver behövs 100 000 nya undersköterskor, vårdbiträden och sjuksköterskor.
Var all personal ska hämtas till de livsviktiga omsorgsjobben vete fåglarna. Vid ett seminarium nyligen diskuterades hur Luleå kan hitta nya invånare, människor som kan tänkas vara mer ”lättraggade” när befolkningen ska växa med de gröna industrierna. Strålkastaren riktas mot baltländerna, Polen, Tyskland och Grekland.
Kampanjen lär knappast spilla över på äldreomsorgen. Flera av rekryteringsländerna är hårt prövade. Bara Lettland har de senaste decennierna förlorat en fjärdedel av sin befolkning. EU-medborgare är förstås fria att flytta hit, men ska de jobba i vården måste de lära sig svenska; något snabbspår in i äldreomsorgen blir det inte.
Äldreomsorgen har tillräckligt svårt att hitta sommarvikarier. Redan i januari kände de anställda oro inför semestrarna: Skulle de lyckas få ihop nog med personal till hemtjänsten och kommunens 18 vård- och omsorgsboenden? På något märkligt sätt tycks de ha lyckats, åtminstone inom de beskurna budgetramarna.
Luleå har, i likhet med de flesta kommuner, krympt äldreomsorgens del av budgeten de senaste tjugo åren. Hur kommunen ska klara bemanningen på sikt måste vara en frustrerande tankenöt för politiker, socialtjänst, anhöriga och vårdtagare (eller ”brukare” som det brukar heta).
Inte minst gäller det kommunens omsorgsboenden där många med Alzheimer och andra kognitiva sjukdomar är i behov av regelbunden tillsyn, medicinsk hjälp och mänsklig kontakt.
Sitter man i fängelse har man rätt till en timmes promenad varje dag. Motsvarande rättighet finns inte på våra omsorgsboenden. Ska gamla och sjuka komma ut i friska luften är de helt beroende av att det finns tillräckligt med personal, eller anhöriga med tillräckligt mycket fritid.
Nu låter jag som alla andra som målar fan på väggen. Låt mig därför skjuta in att äldreomsorgen i Luleå får bra betyg av vårdtagarna. Faktum är att Luleå ligger i framkant när det gäller hur de gamla bemöts. Det fina betyget måste helt tillskrivas äldreomsorgens personal, de som dagligen möter våra gamla och sjuka med ett så besjälat engagemang att man skulle kunna tro att de är kommunens högst avlönade.
Vårdbiträden och undersköterskor är kommunens stora välfärdshjältar. Men de är inga övermänniskor. Hur länge orkar de bära upp hjälteglorian?
Det är dags för politiken att i praktiken stötta äldreomsorgens medarbetare: Vårdanställda måste konkret se sitt värde i lönekuvertet och de måste få fler arbetskamrater som delar på arbetsbördan. Två självklarheter för en hållbar äldreomsorg.
Men så busenkel är inte verkligheten. Konsekvensen lär därför bli att Luleås äldreomsorg tvingas rädda det som räddas kan, åtminstone behålla den knappa personal man har. Det innebär att anhöriga måste göra alltmer av vårdjobbet för sina nära och kära.
Att neddragningarna i kommunens välfärd skapar oro på många håll är lätt att förstå. Vintern lär bli svettigare än sommaren för Luleås välfärdshjältar.