Ett är i alla fall säkert: Om 50 år är jag döden död. Så då kan jag inte läsa det här brevet till mig själv.
Och skulle jag inte vara död, så kan jag när jag läser detta brev vara säker på att det handlar inte om egen förskyllan. Att leva som 113-åring är nog inte kul. Jag tycker mig ha märkt det av äldre släktingars erfarenheter.
Nu, 2021, har jag en moster, M, som är 104. För några år sedan flyttade hon till ett äldreboende. Det kändes liksom som om det var dags då när hon hade fått brev från kungen på hundraårsdagen och allt.
Men det blev ingen bra flytt. Hennes grannar är alldeles för gamla och skröpliga. De sitter mest och sover. Moster M tycker de är trista och att hennes förhoppningar om att kunna få samtalspartners har kommit alldeles på skam. Det skulle inte förvåna mig om moster M flyttar hem igen.
Nä tack, 113 vill jag inte bli. Nog kan det hända att sjukvårdens framsteg gör så att ett liv vid 113 är värt att leva, men jag tror knappt det.
Kloka män och kvinnor säger nu 2021 att framtiden inte ser ljus ut, heller. Tidsperioden när vi utan hämningar har förbränt jordens resurser av fossila bränslen och allt det inneburit, tar slut. Sol, vind och vatten kommer inte att kunna ersätta vårt frosseri. Genom århundradena ända fram till nu har människor alltid kunnat hoppas på att framtiden ska bli bättre. Men nu är det annorlunda.
Du som om 50 år sitter med facit, hur har du det egentligen?
Kurar du och dina likar "ihop sig i ett skrymsle på vår jord" som Zarah Leander, en sångerska ytterligare 50 år tillbaka, sjöng? Sången fortsätter "Det var då det fanns en värld, den var inte mycket värd, men den var vårt hem och syrsor sjöng om kvällen. Vårar kom med grönt, allt var ganska skönt, åtminstone på vissa ställen."
Visst, allt är ganska skönt. Det kunde vara mindre sjukdom och fruktan, det kunde vara riktiga årstider, vi kunde leva i en värld där alla barn överlever sitt första levnadsår och sitt 21:a och sitt 41:a också. Det känns som ganska rimliga önskningar i nuläget.
I framtiden? Tja, nåt liknande, tack. Gröna vårar, sjungande syrsor, barn som överlever och en värld utan sjukdomar. Tack.
2071 är generationen efter mig långt äldre än jag är nu. Det kanske finns en generation II och en generation III. Fasen vet om det inte kan ha kommit en generation IV också. Om våra efterlevande kan fixa till det som vi och dem före oss strulat till. I mina mera hoppfulla stunder kan jag tro det. Ont krut, i det här fallet mänskligheten, förgås inte så lätt.