Hockey och stål. Stålmän. Visst, när jag var ung, och fortfarande en pick-me girl, så drogs även jag med i masshysterin. Jag minns hur fint det var att skråla sexistiska ramsor på H-läktaren och att se Myllys göra mål. Under det legendariska guldfirandet -96 fick nittonåriga jag festa med hjältar och prova guldhjälmar på Roxy. Det var kul, absolut, men det var ju bara på lek. Det fastnade liksom aldrig på mig.
Jag har inget emot hockey, men jag ville mer. Någonstans slutade jag vara en pick-me girl och började bry mig om annat än mäns bragder och bravader. Fast i ärlighetens namn så har jag en hel del emot hockey. Inte är det världens fräschaste värdegrunder som frodas på läktare och i omklädningsrum. Men bortsett från det så är det väl kul att män har nåt att engagera sig i. Förutom bensinupproret då.
En sak som också är lite tråkig med Luleå är att tjejer och kvinnor bara är värda nåt om de håller på med sport. Visst är det kul att sponsorerna börjat upptäcka att de kan vinna jämställdhetspoäng genom att satsa på damlagen, samtidigt som de slipper sponsra något annat än sport. Exempelvis kultur. Men jämställdhet på riktigt skulle vara att inte bara låta kvinnor ta plats i traditionellt manliga rum, utan att också se de rum som kvinnor själva skapat, att stötta utan att försöka styra. Det är förstås läskigt att låta kvinnor ta plats på sina egna villkor, men tänk vad fint det hade varit om Luleå inte var så himla grabbigt. Då kanske såna som jag hade velat bo kvar. Såna som vill mer.
För ett par månader sedan flyttade jag till Berlin. Jag besökte stan förra våren och blev helt kär. Här fanns ett enormt utbud av allt jag tycker om: kultur, växtbaserad mat, second hand-shopping. Jag upplevde en frihet som jag längtat efter att känna i Luleå. Inte bara valfrihet utan också känslan av att inte vara en udda fågel, en jobbig jävel som alltid ifrågasätter och ser förbättringspotential där andra är nöjda. I Luleå kändes det som om någon stod på min bröstkorg. I Berlin kan jag andas. Här välkomnas det spretiga och skaviga. Vet man hur det känns att bli begränsad, bevakad och fängslad för sina åsikter så värnar man nog extra mycket om ett öppet samhälle. Att frihet tas på allvar i Berlin är kanske inte så konstigt.
Men efter att ha bott här ett tag så kan jag konstatera att det absolut finns saker jag saknar med Luleå. Livet är så enkelt i Luleå, allt är så nära. Man går till gymmet på fem minuter, till Willys på fem minuter, Åhléns och Clas Ohlson finns. Är Åhléns och Clas Ohlson det bästa med Luleå? Sedan jag flyttade har jag tänkt att så är fallet. I Berlin är det långt till allt och istället för stormarknader får man dutthandla ihop en middag på fyra olika supermarkets eftersom deras sortiment är skit och allting jämt är slut. Och behöver man exempelvis ramar eller verktyg eller strumpbyxor måste man kunna många svordomar och vara beredd på att åka kors och tvärs och byta U-bahn-linje minst tre gånger. Men det finns också vegansk mat överallt. God till och med. Det finns gatukonst och nattklubbar och dagklubbar och feministiska klubbar, och det finns ett hockeylag men det är inte det enda som är värt något. Och man låtsas inte att allt är bra, utan lyfter fram mörkret. Lär sig av det.
I Berlin är det långt till allt. Framför allt är det långt till Luleå.