Jag känner till vartenda skrymsle i rådhuset. Under de år jag drev Musikens Makt flyttade vi alltid in veckan innan festivalen. Ovanvåningen med sina kakelugnar och breda plankgolv användes till artistloger, bottenvåningen blev en ledningscentral med personalrum och festivalkontor. Huset var enormt viktigt för genomförandet av festivalen, och arbetet hade försvårats avsevärt utan det. På detta vis fyller rådhuset, och arrangörers möjligheter att använda det, en central funktion om man vill utveckla Gültzauudden till en evenemangsplats.
Redan under festivalåren började tanken om att skapa ett kulturnav i huset att gro. Ett nav med fokus på kultur, grundat på tankar om jämställdhet och jämlikhet. En trygg, inkluderande plats där flera olika kulturuttryck kunde samsas. Bottenvåningen hade kunnat innehålla replokal, proddrum och ett fik öppet för allmänheten. Ovanvåningen hade kunnat rymma umgängesytor, låneateljé och ett öppet kontor där kulturföretagare fått möjlighet att låna skrivare, dricka kaffe och bolla idéer med varandra. Vilka synergier det hade skapat! Det största rummet hade kunnat bli en mötesplats med konst på väggarna och en vinylspelare i ena hörnet. Där hade det varit möjligt att arrangera både föreläsningar och intima spelningar, allt på kulturarbetarnas och kulturens egna villkor.
Längst upp i huset finns en stor och vacker fönsterförsedd vind. Den hade kunnat användas till förråd, och en del av den hade kunnat inredas för att möjliggöra övernattning. Det hade öppnat för både låtskrivarcamp och konstnärsresidens, samt underlättat för att arrangera spelningar med tillresta artister. På somrarna skulle huset kunna erbjuda uteservering och det skulle kunna arrangeras både konstutställningar och spelningar utomhus.
Ett stenkast från rådhuset ligger idag Kulturakuten, ett fint gammalt trähus med billiga kontors- och ateljéplatser för kulturarbetare. Att utveckla Rådhuset till en mer öppen mötesplats för kultur hade kunnat bli ett naturligt komplement till det, och gjort Gültzauudden till ett nav för den fria kulturen i Luleå.
Många kulturarbetare jag pratat med beskriver att det är svårt att skapa sig ett sammanhang i Luleå, och att bristen på kulturella mötesplatser är en stor anledning till det. Kanske innehåller det tomma och outnyttjade Rådhuset svaret på just det kulturen i Luleå behöver?