Anna Stenberg: ”Vill inte bli som skräckfarsorna”

Du vet vilka de är. Idrottsföräldrarna som hörs jämt. På varje match finns garanterat minst en brölig jävel, på läktaren eller vid sidlinjen. Ofta en medelålders man med högt blodtryck, som spottar ur sig frustrerade kommandon och tvärsäkra instruktioner till kids som har fullt sjå med att jaga puck eller boll.

De har funnits i alla tider. Mina tidiga minnen av dem är knivskarpa. Vid uppkast och avspark var skrikfarsorna på plats. En gastade på sin basketspelande dotter som om ett proffskontrakt stod på spel. En annan var stammis på Tuvåkra. Vi lirade fotboll i division fyra. Arga pappan parkerade i höjd med mittlinjen. I 90 minuter ekade hans vrål över Gammelstad. Med fradga i mungiporna röt han åt en lagkamrat. För säkerhets skull skrek han hennes för- och efternamn, så absolut ingen kunde missa vem han adresserade sin aggressiva salva till. Hon lade av kort därefter. De övertaggade mardrömsfarsorna tedde sig så hotfulla att jag förbjöd mina egna föräldrar att ens närma sig basket- och fotbollsplanerna. 

Föräldrahets inom barn- och ungdomsidrott är på tapeten år ut och år in. Ett gammalt problem, som tvingar klubbar att införa regler om hur föräldrar förväntas uppföra sig. Vart femte barn känner obehag när föräldrar är med på matcher och pressen bidrar till att många slutar med sin idrott, vid elva års ålder. 

Vi som har erfarenhet och kunskap borde vara mönsterföräldrar på ungarnas matcher. Därför är det med stigande obehag jag känner att det barkar åt fel håll. 

Sex år gammal spelade min son sitt livs första fotbollscup. I början log föräldramaffian åt att barnen inte visste hur en avspark går till. Målvakten stod och flossade. Alla spelare sket fullständigt i domarens signaler. Till sista matchen förbyttes leenden till sammanbitna käkar. I mun på varann väste vi stressat ”ta bollen!”. Efter slutsignalen kom vi till sans och fnissade generat åt hur vi hade hetsat knattarna.

Två år har gått. Laget kan reglerna. Spelar matcher. Utvecklas. Rookien till fotbollsmorsa har inte lärt sig ett skit. Ilskan jag kände förra helgen är inte sund. En mammas käcka hejande på en pojke i motståndarlaget väckte demonen inom mig. Det var en utomkroppslig upplevelse, att höra mina egna högljudda uppmaningar om att skjuta där, dribbla själv och passa den. Som att käften var bortom kontroll. Som om det vore livsviktigt att vinna, trots att de är för små för att ens ingå i nåt poängräkningssystem. 

Skamsköljningen efteråt är massiv. Skäller och lever rövare gör jag inte, men att så intensivt och tävlingsinriktat hojta på åttaåringar är helt bortitok. Jag vet. Ändå tiltar hjärnan, gång på gång. 

Orsaken till att vi beter oss som segerhungriga idioter måste vara en otäck cocktail av egna idrottsliga nederlag och en dröm om att våra avkommor ska prestera där vi själva misslyckades. En inneboende tävlingsdjävul kan vara en tillgång. I andra forum. Kring barn måste den tuktas. Det som kommer ur min och din mun kan komma att bli orsak till att ungar inte längre vill. 

Det finns flera vägar att gå: Stanna hemma, bär munkorg eller gå en kurs i idrottsvett och självbehärskning. Jag söker mig till Korpen. Med smärtsam insikt om att gamla högeryttermeriter för längesedan passerat bästföredatum går det fort att komma ner på jorden. Demonutdrivningen måste få svida. Som skräckfarsorna vill jag aldrig bli.