Jag tramsar inte när det kommer till snacks. Det är ett bestående reakreationsbruk som ibland slår över i rent missbruk. Chips, ostbågar och ibland popcorn. Ni vet vad det är.
Snacks är min första kärlek, innan rap och tjejer blev aktuellt, och som förmodligen kommer att stanna vid min sida när jag blivit för gammal för de två andra.
Smakpreferenserna kan variera, även om jag djupt föraktar människor som köper dillchips och grillchips – två av de mest generiska smakerna – som vittnar om jagsvaghet och rent dåligt omdöme. Om Grill och Dill var de billigaste smakerna hade jag kunnat förstå, men ranch finns tillgängligt. Double chili står på hyllan till samma pris. Hur underlåter sig folk att välja det tråkigaste som finns och vara nöjda med det? Lättsaltat tänker jag inte ens prata om.
Bland mina snacksfavoriter hör Doritos, det amerikanska majssnackset, och cheetos, en giftigare variant av ostbågar som kan framkalla hudproblem om man äter dem för ofta.
Liksom med alla produkter måste också snacks utvecklas och när vi nu nått ett överflöd av smaker och varianter är självklart den logiska följden att chips går mot mer exklusiva sätt att nå ut. Det var med blandade känslor jag läste nyheten om vad som måste vara världens dyraste chips. Ölmärket St:Eriks har släppt ett lyxigt case på totalt fem chips (5!) med smak av Goliatmusseron, tryffeltång och India Pale Ale-vört. Priset ligger på 499 kr, för fem chips. Kilopriset är alltså 100.000 kronor.
Det går förstås att hata den här utvecklingen. Någonting som brukade vara ”för alla”, har nu packeteras som ett tilltugg för eliten. En slags mat-appropriering där överklassen lajvar fattig chipsmissbrukare i en skrattletande moderat mängd. Vem fan nöjer sig med fem chips som inte är psykopat?
Men jag välkomnar ändå utvecklingen mot lyxigare snacks. Liksom den ondskefulle hedgefond-entreprenören Martin Schreli, som köpte Wu-Tang Clans enda ex av skivan ”Once upon a time in Shaolin” för två miljoner dollar, hoppas jag att en dag bli så rik att jag kan köpa chips som ingen annan har råd med. Tillverkade av potatisar som lyssnat på klassisk musik och fått massage. Kryddade av delfinpiss och gåslever. Det är någonting att fantisera om när mörkret faller.
Som en effekt av hösten och kylan spenderar jag förstås mer tid inomhus. På senare tid har snacksandet börjat ersättas av ett begynnande missbruk av foodora. Matleveransappen som gjort det snuskigt lätt att beställa hem all typ av mat i Stockholms innerstad med två klick på min telefon. Hmm, vad vill jag ha ikväll? Pasta? Pizza? Dumplings?
Vips så står ett cykelbud med usla arbetsvillkor utanför min dörr med min mat från Brunos korvbar. Utan att jag behövt lämna min lägenhet, och i förlängningen se andra människor. Lycka är att slippa oroa sig över om ens mat hinner kallna på vägen hem, men också att slippa gå ut överhuvudtaget.
Jag kan känna hur ni dömer mig, men tänk på att mitt andrahandskontrakt mitt i Sthlm city bara finns kvar i ett knappt år. Det gäller att utnyttja läget och beställa hem mat varje kväll. Carpe Matum, heter det på latin.