Boys, själv älskade jag skiten på samma sätt som jag älskar bra science fiction. Haha! Såna killar finns väl inte? Okej, jag bor i Stockholm och slutade bry mig om hockey i 11-årsåldern men jag är fortfarande uppvuxen i Norrbotten, där straighta killar oftast inte badar badkar med varandra, utan visar sin ömhet genom muskeldödare (ett antal knytnävar på överarmen) eller ”tisseblå” (hårt nyp på bröstvårtan).
Men det är ingen giltig kritik att ”inte kunna relatera” till ett verk. Det är lite som att säga ”varför ska jag bry mig om någonting som inte handlar om mig”.
Så oavsett om de här snubbarna existerar älskar jag att någon tror att de gör det. Även om det klumpiga manuset hämtat vissa repliker direkt från genusvetenskapens kurslitteratur.
Kort återblick: Sötnosen Viktor slutar på Handels för att satsa på musiken tillsammans med sin lockige kompis Leo, vars bakgrundshistoria jag redan glömt, om han någonsin hade en, men det spelar inte så stor roll. Killarna är ändå typ samma person: två vandrande mjukglassar som verkar drömma om en jobbig barndom och försöker bli rockstjärnor.
60% av deras vakna tid ägnas dock åt att lipa över att deras tjejer vill ha sex och att de känner sig otillräckliga både som feministiska män och som alfahannar. 20% handlar om hur coolt det vore att spela på Stockholmsklubben Trädgården. 10% ägnas åt weedrökande, eller ”gås” som Leo kallar det.
Serien har blivit utskälld av många anledningar, nyligen humoristiskt sammanfattade av Svenska Dagbladets Adam Svanell, som radade upp kritiken: ”den handlar om killar, den är inte trovärdig, den är en ripoff på ”Girls”, den är ofeministisk fastän killarna kallar sig feminister” etc.
Som tur är har jag fått tag på synopsis till SVT:s planerade uppföljare till Boys, nämligen ”Men”, med start våren 2016:
Scen 1: Micke sveper den noppriga morgonrocken runt axlarna och går fram till termometern vid fönstret. Det är minus 15 grader och fortfarande mörkt ute. Det får bli en snabb rök. Han värmer den torra haschbiten i handflatan och smular ned den tillsammans med tobaken från en röd Marlboro. Micke öppnar fönstret och andas in den bensinsmakande röken tillsammans med den kalla luften i ett andetag. Tvärs över gatan blinkar plogbilen märkt ”Boden Kommun”.
Micke hostar till och spottar i vasken. På bordet ligger ett brev från arbetsförmedlingen som kräver nya läkaruppgifter för att förlänga hans sjukskrivning.
Mobiltelefonen ringer.
– Hallå Jimmy.
– Möt mig på Suzies.
Männen träffas på Suzie Q:s Café på Kungsgatan för en svart kaffe.
– Vi kan inte vara sjukskrivna längre, vi måste göra något med våra liv. Jag vill ligga för helvete!
Micke håller käften i 18 minuter innan han svarar.
– Idag skaffar jag gymkort. Och jag har äntligen lånat ”The Game” på bibblan. Så måste vi satsa på musiken. Jag har proddat ett trapbeat som du kan lägga en smutsrap över.
– Ja, fast du har väl ditt på det torra. Träffade du Sandra igår?
– Jo, men först tog jag så mycket tjack att jag inte kunde få stånd. Som tur var hade jag köpt låtsasviagra på internet som jag kunde poppa.
– Så allt löste sig till slut?
– Jadå. Jag fick orgasm.
Redan i avsnitt fyra får killarna en spelning i Berlin.