Bortsett från Isis, finns det någonting som är värre än februari? Blöta sopor som ruttnat på marken och tittar fram när snön smälter. Magsjukorna som ersätts av förkylningar. Alla som fortfarande har samma jacka som i oktober och inte kan sova på grund av sin irriterande hosta. Men det är inte bara piss, om man har internet.
Min ljuspunkt i februasisären har varit TV-serien ”Kingdom”. En direkt grabbig klassiker, som jag av oklar anledning varit sist i världen med att upptäcka.
Handlingen kretsar kring ett MMA-gym i Venice, Los Angeles, där den legendariske fightern med det utsökta namnet Alvey Kulina (Frank Grillo) sköter gymet med sin flickvän Lisa. Han groomar sina söner för liv som fighters och på ytan verkar allt proffsigt och väloljat. Alvey är en engagerad coach med sina tävlingsår bakom sig men hans fåfänga går aldrig riktigt att skaka av sig. Han gör ändå sitt bästa för att uppfostra den tyste och skötsamme brodern Nate (spelad av f.d. tonårsidolen Nick Jonas) och fuckupen Jay, som jonglerar sitt liv som fighter med ett som kokainhuvud.
Det är lite som ”Gudfadern” möter ”Rocky”. Precis som i alla bra underdog-berättelser är botten nära. Särskilt för Jay och Nates morsa som jobbar som heroinbrukande prostituerad. Scenen när hennes hallick Terry får storstryk är hämndpornografi i sin mest efterlängtade form.
När gymet är på väg att konka behöver Alvey en fighter som kan bringa in lite riktiga pengar. Han tar sig an Ryan, Lisas före detta pojkvän som precis kommit ut från fängelset för att ha misshandlat sin pappa så illa att han hamnat i rullstol. Många infekterade sår som får sina plåster bortrivna.
Karaktärerna som till en början verkar endimensionella visar nya hela tiden nya lager. Till och med Ryans eftersatte sidekick Keith – en överviktig seriefigur som delar rum med Ryan på ett efter kåken-boende för att han gnuggat sitt kön mot frukten i affären – växer till en riktig person man bryr sig om.
Säsong två är ungefär som februari också: mörkret kompaktare, alkoholen dricks för att bedöva snarare än för att berusa.
Det är kanske det enda som går att anmärka på som orealistiskt i serien. Hur alla pallar att supa OCH träna så hårt. Förutom allt koks röker Jay till och med cigg nån gång per avsnitt. Lämpligt nog har mitt ”Kingdom”-uppvaknande kommit samtidigt som jag börjat träna mma igen varför jag överhuvudtaget tänker på de här aspekterna.
Det kanske beror på att jag fyllt 30, men om jag supit hårt och rökt ett halvt paket cigg under en helg, och på måndag försöker fly undan en triangelstrypning= garanti för pisk.
Det är ju problemet med att träna mma: man måste ta hand om sin kropp så att det finns lite att ta av innan den skickas in i köttkvarnen. Detsamma gäller den mentala hälsan. Hjärnan måste vara som Alvey förklarar ”quiet, not still”. Det är därför det konstanta kaoset gör ”Kingdom” till en så spännande serie.
När jag chattade med en kompis blev han förvånad över hur trevlig jag var, och undrade om jag ”gullade med honom”. Allt bro-ande i ”Kingdom” måste ha inspirerat mig. Och för att ge den här krönikan lite extra stuns har jag väntat en timme med lunch, från 12 till 13, för att simulera hur det känns att svälta sig för att gå ned en viktklass. Allt för konsten.