Den senaste tiden har det pågått ett par olika namnstrider i Sverige. Folk började debattera om vad boben egentligen heter och utöver det riktiga och rätta namnet, bob, så förekom även snowracer och rattkälke.
Det är ju helt sjukt.
Att man ens ska behöva debattera självklarheter? Och rattkälke? Men snälla, vi lever väl inte på 30-talet fortfarande.
Bara några dagar senare blossade nästa namnstrid upp, denna gång vad slösläde heter. Alltså den man knuffar undan snö med från garageuppfarten, den med stora skopan. Märkligt nog var det få som ansåg att den heter vad den heter, snösläde alltså, och det kom det ena märkliga förslaget efter det andra.
Det var sjukt många som kommenterade på Kurirens facebooksida, uppåt 2000 kommentarer trillade in.
De allra flesta sa att den här tingesten hette minsann snöräv. Snöräv? Aldrig hört talas om. Snöbjörn? Men bestäm er.
Vad finns det för sjuka människor där ute? Det heter ju snösläde. Det står det ju till och med på skyltarna i butiken.
Det är ju ändå sjukt roligt att vi människor bryr oss så mycket om det här.
En annan klassisk ordstrid står mellan plättar och pannkakor. I min värld har det alltid hetat plättar, alltså de man steker i en vanlig stekpanna. De andra kallas för småplättar och är bara ett sjukt hittepå.
Du kanske tycker att jag använder ordet "sjuk" ofta. Blev du less? Det har jag blivit i alla fall och jag hoppas innerligt att nästa ordstrid ska handla om ordet "sjuk".
Jag börjar nämligen tro att det är ett av de vanligaste orden i svenskan i dag. Sjuk har blivit ett förstärknings- och ersättningsord som används ofta. Sjukt ofta, faktiskt.
Ordet måste vara väldigt förvirrande för personer som lär sig svenska. I dag kan man alltså vara sjuk. Men man kan även vara sjukt frisk. Eller sjukt sjuk.
Och om man säger "hon är ju sjuk" så kan det betyda att personen de facto är fysiskt sjuk men det kan också betyda att personen är lite rolig – eller bara konstig.
En dag kom det till min kännedom att jag tydligen var väldigt lik en annan person i Luleå.
En dubbelgångare vandrade omkring och folk tog fel på oss. Nån sa hej och det blev konstig stämning. "Det är helt sjukt" konstaterade en bekant. Vi var verkligen "HELT SJUKT" lika. Ja, ni förstår. Sjukt lika, var vi. Och flera andra sa samma sak.
Vi var inte bara ganska lika varandra, mycket lika eller extremt lika, nej, vi var sjukt lika och det är så mycket, mycket mer. Sjukt mycket mer.
Och jodå, det kanske stämde.
En glad festkväll spårade denna diskussion ut i ett resonemang som gick ut på att vi stackars dubbelgångare kommer att tvångsomhändertas och läggas in på sjukhus. Vi skulle givetvis inte förstå någonting av detta bryska omhändertagande men alla i stan tyckte ju att det var helt sjukt att vi var så lika. Ja, det kunde ju vem som helst se med blotta ögat att det här var riktigt, riktigt sjukt och sånt behandlar man på sjukhus.
Vi var givetvis förtvivlade över vår berövade frihet men läkarna tillät oss under inga omständigheter lämna Sunderbyn för man släpper inte ut sjukdom hur som helst på Luleås gator. Nej, vi fick inte ens lämna rummet, så sjukt lika var vi. År efter år fick vi ligga fastspända i sängen och titta på varandra. Skäggen växte och när läkarna gick ronden så övervägde de varje gång att släppa ut oss eftersom alla prover såg bra ut men de bara tittade på oss och konstaterade: "Nej, det går inte – det här är ju sjukt!".
Vi fick ligga kvar med diagnosen: Sjukt lik. Resten av livet fick vi spendera i detta lilla sjukhusrum och vara sjukligt lika tills vi på riktigt blev ett sjukt lik. Ett sjukt öde.
Well, ni kanske måste varit där för att uppskatta denna av fantasin uppmålade bild men för stunden var det sjukt roligt. Ni vet hur det kan bli ibland.
Det är sånt man behöver för att hålla sig frisk i denna på många sätt sjuka värld.
Sjuk humor heter det visst.
Det är kanske det folk håller på med när de kallar en bob för rattkälke?