Kommunens tro på att stans krögare ska lösa kulturbristen hindrar dem från att satsa pengar på de som verkligen skulle kunna göra skillnad: kulturskapare med både vilja och kunskap. Det är en märklig tankevurpa. Att vänja krögare vid gratis liveakter utan krav på motprestation leder bara till att det blir ännu svårare att motivera dem att samarbeta med professionella arrangörer eller med band som vill ha gage.
Krögarnas intresse ligger i att kränga bärs. Inget fel med det, men det märktes mer eller mindre tydligt på alla spelställen jag besökte under förra helgens Luleå Live, och det bidrog inte till några minnesvärda liveupplevelser.
Allra tydligast blev det på Karl August, där vi blev tillsagda att inte stå i vägen för personalen när vi försökte se och höra artisten som placerats i ett hörn. Dåligt och lågt ljud var genomgående för alla ställen vi besökte, och man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att misstänka att låg volym varit ett krav från krögarna. Kanske vill man egentligen inte vara en livescen, man vill bjuda gästerna på bakgrundsmusik. Enda undantaget var Ebeneser, där problematiken var den motsatta. En bra scen med det bästa ljudet den akustiskt usla lokalen kunde uppbåda, men en barförsäljning som inte fungerade med kaosartade köer som följd.
Är det ett för högt krav att ställa att en stad av Luleås storlek borde erbjuda bättre, mer kvalitativa och mer frekventa spelställen? Är det för mycket att önska åtminstone en krog med en scen där livemusiken får vara det centrala? Holy Cow har gjort några stapplande försök, men antingen brister musikintresset eller kompetensen, för deras bokningar har hittills inte imponerat. 100% mansdominerat, och kom igen - Latin Kings? Spelningarna där under Luleå Live var också märkliga. En välupplyst lokal men inget scenljus skapade ingen vidare klubbkänsla.
De flesta Luleåbor håller nog inte med mig. Tyvärr tror jag att det beror på att de lärt sig att inte ha särskilt höga förväntningar. Det var så länge sen vi hade ett spännande kulturliv att vi vant oss att vara nöjda med de brödsmulor vi får. Men en stad där man tror att livemusik är bakgrundsmusik under middagen är inte en stad jag vill bo i. Vi är värda bättre.
Hur skapar vi då ett levande kulturliv? Två saker är helt avgörande. Den första är principen om armlängds avstånd, som innebär att politiken inte får påverka eller försöka påverka innehållet. Den andra är att faktiskt lyssna på kulturskaparna och möta deras behov.
Kultur måste tillåtas vara dynamisk, utmanande och obunden. Detta kan låta självklart, men när politiken styr förutsättningarna för kulturen så är risken stor att den även lockas att styra dess innehåll. En lösning kan tyckas vara att se på kultur såsom man ser på näringslivet; det som folk vill betala för är helt enkelt det som överlever. Det leder dock inte till fri kultur, bara till kommersiell kultur.
Vill vi ha ett blomstrande kulturliv som gör att människor vill leva här så behöver vi låta kulturen blomma fritt, precis så vildvuxen och taggig som den är. Paradoxen ligger alltså i att om vi vill att kulturen ska bidra till något behöver vi släppa tanken på att den ska göra just det. Vi behöver backa och låta den frodas på egen hand, men vattna där det behöver vattnas. Kultur måste få finnas för sin egen skull, inte för att kränga bärs.