Varje steg på ålderstrappan har känts, både muskulärt och mentalt. Aldrig har jag känt mig tjugofem mer än just de åren på sjuttiotalet. Och inte säger jag att de är saliga i åminnelse fast det var lättare att böja knä då.
Jag ser på händerna som skriver och hur de tunnas ut, liksom bleknar bort och försöker minnas om det var Dieter Strand som skrev om en förfader som gick i ån eftersom han så äcklades av sin ålderdoms veckade hud och mörka märken. Inte heller detta förstår jag, den särställningen känns allt för majestätisk. Jan Myrdal gör försök på dejtingsajter, energiskt men fåfängt. Som schablonen säger: vi är alla tidens fångar, tyngdkraften drar i vårt skinn.
Vad gäller då saken? Inget mer än att ständigt leta formuleringar som motiverar, som låter språket ana tankar man aldrig tänkte som 25-åring. Och så att i den yttre världen hela tiden prata med de unga, de som både skrattar åt mig och lyssnar. Kanske på erfarenheten, kanske bara av ren artighet. I vilket fall piggar de upp just eftersom jag inte känner mig jämnårig med dem, men någonstans ändå hör avklangen av sjuttiotal och av lusten att leva.
Som mycket ung (nu är vi där igen) blev jag både rörd och road av berättelsen om hur guden Tor hos jättarna brottades med ålderdomen och lyckades få den gumman på knä innan hon slängde honom i backen. Jo, hon var en gumma, för Tor hade fått den förnedrande frågan av Utgårdaloke om han ville brottas med Lokes gamla fostermor. På samma party försökte han tömma havet när han bjöds dricka ur ett horn, vars botten gick ut i oceanen. Visst, havsytan sjönk en bra bit, men havet blev kvar, liksom ålderdomen. Och inte kunde han äta ikapp med elden heller.
Jag antar att Tor var mycket ung, han också. Tiden när man förväntar sig det orealistiska och gör sitt bästa för att uppnå det. Han lär ha blivit butter när jättarna berättade hur det låg till.
”Rörelsen utgör våra villkor, vi är fångade av den rörelse som är världen och tiden. Rörelsen föregår oss och fortsätter efter vår död.” Det är Heideggers tanke som Bo Gustavsson uttrycker den i boken om filosofen Sloterdijk.
Om Heidegger kunde mycket sägas, hans misstag exempelvis. Men någonstans i hans språks vresigheter finns både den stilla punkten och denna rörelse, före, under, efter. Det visste nästan ingen 25-åring på min tid, jag minst av allt.