Luleå kommun har nu, inte utan stolthet, publicerat en ny film som naturligtvis är tänkt att locka nytt folk till kommu … förlåt, till stan. För vad är det vi får se? Jo, en lovsång till staden, till det urbana Luleå. Allt presenterat med snygga in-zoomningar mot citykärnan. Associationerna går tveklöst till Manhattan i New York. Under fyra minuter och 49 sekunder matas vi med trafikkaruseller, människor som vimlar runt på Storgatan, basket och hockey, lyftkranar som ett säkert tecken på framåtanda. Proffsigt och förföriskt, ett gott hantverk av den anlitade byrån. Den enda natur jag kunde spåra var lite norrsken och en segelbåt. Och förresten, finns det något ödsligare än Storgatan kl sex en söndag? Hallå, någon där? HAAALLÅÅÅ!! Men det kom inte med i filmen.
Och jag tänker förstås: inte så underligt att man lägger ner byaskolor, att man vill släcka ner livet på landet. Nej, satsa på staden som tillvarons juvelskrin, som livets själva mening och innehåll.
Men vad är modernitet? Vad kan vi tro att framtiden rymmer? Förutseende beslutsfattare måste ha blicken och tanken riktad lite längre fram än några år. Vad kommer klimatförändringar och troliga folkförflyttningar att föra med sig?
Härom helgen hölls en mäktig manifestation i Luleå där tusentals lulebor demonstrerade mot nedläggningen av byaskolor. Men det var egentligen en demonstration för en levande landsbygd där hoppet om en kommun som vill ha en vettig balans mellan sina asfalterade och grönare delar manifesterades. För nog var vi rätt många som log inombords när vi på Storgatan i täta led mot Stadshuset passerade försäljare av potäter, rovor, honung och allehanda svampar. Det blev liksom till en bild av detta att vi behöver varandra, stad och land.
Hörde i veckan för första gången ordet skogsbada. Vilket klorofyllrikt lockande ord! Gå ut i vår Herres hage och låta sig omslutas av mossgrön rofylldhet. Är det så vi konstruerar vår moderna tillvaro? För stadens invånare att åka ut till när betongstressen knaprar på nerverna?
Eller är det rentav så att vi anar en svängning i människors längtan – inte en naiv ny grön våg, utan en insikt om att livet har fler värden och att vår digitala tid möjliggör ett sådant. Att ett modernt samhälle lockar med en palett av boendemöjligheter, inte enbart en hårt ekonomistyrd stadsmiljö, alltmer präglad av gentrifiering. Men då måste förstås en fungerande demografisk struktur finnas. Att det finns fler komponenter i den ekvation kommunens tjänstemän sätts att räkna på – där centralisering alltid blir billigare. Höj blicken för böfvelen, debatten om landsbygden måste handla om mer än några ören hit och dit på bensinpriset.
Är en egen potatisfåra det nya moderna?