”Räckvidd utomhus upp till 330 meter!” skryter en känd babyvakts-fabrikör i produktbeskrivningen. Jag stegar upp distansen på gatan och funderar på hur snabbt jag skulle kunna springa hem ifall monitorns föräldraenhet larmade. Om barnet vaknade och skrek i panik eller, snäppet värre, om en demonröst väste tätt intill mikrofonen i barnkammaren: ”Jag är här. Men var är du?”
Manusförfattare till skräckfilmer har förstås redan utforskat babymonitorernas latenta hotfullhet, till exempel i James Wans Insidious från 2010 där en mamma genom högtalaren blir varse ett oroande brus från den sussande bebisens rum en trappa upp. På YouTube finns otaliga klipp med otäcka saker som spelats in av så kallade Nanny Cams, bevakningskameror för nervösa småbarnsföräldrar. Och ibland är det apparaterna själva som utgör en livsfara, med strömsladdarnas snaror inom räckhåll för nyfikna barnahänder.
Det är alltså lätt att fråga sig huruvida tekniken faktiskt stillar ängslan och ökar friheten, eller om den snarare spär på den ofrånkomliga oro som är förbunden med omsorg och ansvar för ett litet liv. Det kan te sig som ett typiskt samtidsdilemma, men faktum är att den första elektroniska babyvakten, ”Zenith Radio Nurse”, lanserades redan 1937. Utvecklingen av ett extra öra i barnkammaren tog fart efter den tragiska Lindbergh-kidnappningen 1932, då flygaren Charles Lindberghs ettårige son blev bortförd från sin spjälsäng i hemmet och senare återfanns död.
Den första radiobarnvakten blev dock, trots sin djärva och hyllade design i blänkande svart bakelit, ingen större försäljningsframgång. Troligtvis på grund av att apparaten delade frekvens med bilradior och garagedörröppnare.
Idag finns ingen större risk för att föräldraenheten plötsligt ska börja spela upp smattrande baseball-referat, eller att förbipasserande Opel Admiral-förare ska kunna lyssna till ljuden från vaggan. Men helt bekväm känner jag mig inte med min senaste ställföreträdande väktare, en app som kallar sig själv för Annie. Annie är, enligt sin avatar, en blond och blåögd kvinna någonstans mellan 25 och 40 år. Hon gör sitt jobb när jag och barnens pappa efter nattningen går över gården och äter upp också grannfamiljens mosiga chokladägg. Men ett par dagar senare, när Annie oombedd börjar skicka mig notifikationer om att hon hör ljud i närheten av sambons telefon när han är på jobbet och fyraåringen på förskolan, då reser sig nackhåren igen och jag inser att vi kan lägga hur många meter som helst mellan oss själva och barnen. Men barnvakten lurpassar alltjämt i mörkret i fickan, helt nära.