Bekännelse. Jag är galen i katastroffilmer. Klämmer allt från ”Independence day” och ”Melancholia” till ”2012” och ”Twister”. En planet täckt av is, asteroider på väg mot jorden, övernaturliga hajar eller bara massa vatten överallt. Det är saker som jag går igång på.
Men det senaste året har något hänt. Det är inte längre lika roligt att se där filmerna. Den varma filten i soffan kan nämligen inte skydda mig från känslan av att allt det här mycket väl kan hända på riktigt. Att vi är på god väg att förgöra vår planet. Så till den milda grad att varken Bruce Willis eller Will Smith kan rädda oss.
För det är ju charmen med filmer. Att det allt som oftast finns en superhjälte som kan rycka ut. Så att vi kan somna lugnt, med chipstung andedräkt och drömmar om en morgondag.
Jag tänker rätt ofta på hur det var i somras. Till en början var hettan så ljuvlig. Vattnet var varmt och glassen härligt svalkande. Äntligen fick vi blekfeta svenskar lite medelhavskänsla på hemmaplan. Och vi njöt. I en månad, två månader, tre månader. Sen började i alla fall jag att längta efter höst. Men den kom aldrig. I stället dog gräset. Träden slokade sorgligt, igelkottarna var desperata av törst, skogarna brann och brunnarna sinade.
Då var det inte längre så mysigt. I stället infann sig en känsla av förgörelse och undergång. Snart finns vi inte mer. Vi människor som alltid har känt oss så odödliga.
Historien är full av starka människor som har gjort skillnad på riktigt. Martin Luther King, Moder Teresa och Nelson Mandela är bara några exempel. Nu behöver vi en sådan hjälte igen, upphöjd till hundra. Men det ser mörkt ut. I en tid när världen desperat gapar efter ett ledarskap villigt att ta obekväma beslut för planetens skull får vi i stället en långvarig svensk regeringskris, vi får Donald Trump och Jair Bolsonaro, vi får en högerextrem renässans och ett kollektivt stoppa-huvudet-i-sanden-beteende.
Många duckar. Väljer att förneka klimatförändringarna. Menar att allt är hittepå. Jag blir så fascinerad av såna människor. Jag önskar naturligtvis också att faran är överdriven och att allt ska ordna upp sig. Men jag skulle aldrig klara av att avfärda den samlade vetenskapens expertis som de gör. För guds skull, det är ju deras planet också. Deras barns och barnbarns. Att förneka klimathotet utan att blinka kräver mod.
Eller bara dårskap.
Men det finns hopp. Och människor att hoppas på.
Med bestämda steg klev hon ut på Globens scen i måndags. I röd klänning, gråa tajts och blåa gymnastikskor skulle hon dela ut pris till årets svenska ledare på Idrottsgalan.
16 år gammal och inte det minsta nervös. Har man pratat inför FN:s generalsekreterare, hyllats av Arnold Schwarzenegger och utsetts till en av de mest inflytelserika tonåringarna i världen av Time Magazine är nog inte den svenska idrottseliten något att frukta.
Sen höll hon kvällens i särklass bästa tal om hur världen behöver ledare som skapar nya ledare, ledare som får oss att se bortom det som anses vara möjligt. Som kan ta obekväma beslut och tänka på framtiden i stället för på nuet.
Jag tror att Greta Thunberg mycket väl kan vara den ledaren som hon själv efterlyser. Den som inspirerar andra och på så sätt skapar en domino-effekt av handlingskraft och framtidshopp. Det kanske är orättvist att lägga den pressen på en tonårings axlar. Men faktum är att världen faller och det är inte någon film.
Här har vi en potentiell superhjälte. Det är dags att börja lyssna på henne. Nu.