Ända sedan plusset på stickan har ni funnits där, redo att ge ert allt till detta nya lilla liv som ni inte ens träffat än. Om ni kunde skulle ni bära barnet själva, men eftersom naturen motarbetar er på det planet så gör ni allt i er makt för att vara så delaktiga ni bara kan. Ni läser på om graviditet och fostrets utveckling, ni slukar nya rön om anknytning och samsovning som om det vore Zlatans senaste bok, och ni lär er allt om spädbarns behov. När barnet väl är fött vet ni självklart att barn under ett år inte bör äta vare sig salt eller honung, och det vet ni helt utan att mamman behövt berätta det för er.
Ni skulle aldrig drömma om att bara ta ut föräldraledighet på sommaren, för att på så sätt förlänga semestern, utan delar jämställt på dagarna. Ni vill inte bli en bifigur i era barns liv och är därför noga med att ta lika mycket ansvar för barnen som er partner. Därför kan ni självklart era barns personnummer och klädstorlekar, ni läser veckobrev, och ni vabbar. Ni märker kläder med namn, köper regnkläder och stövlar i rätt storlek, och ni går ner i arbetstid för att kunna hämta tidigare från förskolan.
Att vara pappa är ett otacksamt arbete som aldrig har några raster, det vet ni. Sällan blir ni hyllade. Det känns nästan som om era uppoffringar förväntas, både av er partner och av samhället. Men att se era barn växa upp till trygga individer och veta att de alltid kommer att vända sig till er när de är ledsna, ja det är värt allt slit.
Ni går på alla föräldramöten trots att det värsta ni vet är att träffa andra föräldrar. Men att göra sånt ni inte gillar är aldrig ett problem eftersom ni vet att ni gör det för era barn. Jobbiga saker blir på något konstigt sätt enkla för er. Exempelvis har ni säkert redan börjat planera inför julen, fixat julklappar (och skrivit på etiketterna att de är från både mamma och pappa), köpt nissedörr och kommit på tjugofyra stycken hyss. Kanske har ni till och med redan bestämt vem som ska vara tomte. När december kommer vill ni verkligen ge barnen den där julkänslan, så ni bakar med dem, klär granen och försöker skapa mysiga traditioner som de ska minnas hela livet.
Ni är så närvarande. Lägger bort mobilen och verkligen fokuserar på era barn, lyssnar på det de har att berätta, ställer följdfrågor. Ni tröstar, pratar om känslor och ser till att låna böcker som tar upp svåra ämnen för att få chansen att prata och fundera tillsammans vid era många lässtunder. Ni pysslar och gör fint i deras rum, flätar deras hår, lär känna deras kompisar, och fixar födelsedagskalas. Ni fotar och dokumenterar allt, för ni förstår hur viktigt det är. Tiden är så kort.
När barnen växer upp och blir stora håller ni kontakten utan att er partner behöver påminna er. Och ni ångrar inte en sekund att ni utan att blinka värderade tiden när de var små högre än era karriärer. Tack pappor, varje dag borde vara fars dag.