En vanlig dag på redaktionen. Mobilen plingade till. En skärmdump från en Facebookgrupp. Någon upplyste om en massiv polisinsats vid skolan där mina barn går. Kvällstidningsnotiser om att en knivbeväpnad man gått till attack. Min reaktion var omedelbar. Det här hade jag fasat för, efter att ha rapporterat om liknande händelser, som slutat i tragedi. Jag fumlade med väska och dator. Kollegor som uppfattade skräck och chock ringde taxi. Minuter senare satt jag i en bil, febrilt scrollande efter nyheter. Aldrig har jag varit så avvisande mot en taxichaffis ansatser till artigt småprat.
Blåljuspådraget vid skolan var mycket riktigt massivt. Polisavspärrningar, ambulanser, oroliga föräldrar som vankade av och an. Inga besked. Uppmaningar om lugn. Till slut kom en klass gående till uppsamlingsplatsen. Sedan en till och en till. Elever grät. Ingenstans syntes mitt yngsta barn till. Efter en evighet kom han på led med sina klasskompisar. Kepsen på svaj. När han såg mig vinkade han glatt och frågade förvånat: ”Mamma, har du gråtit?”. På hemvägen berättade han om en byrå som ställts framför klassrumsdörren, neddragna persienner och barn som fått kissa i en burk för att det fanns en bråkig person i skolan: ”Men varför var det så många poliser, mamma?”.
I veckan hölls utbildning i PDV, pågående dödligt våld, på mitt jobb. Ett i tiden slumpmässigt sammanträffande med den förhöjda terrorhotnivån, sades det. Vi lärde oss hur vi ska agera om någon går till attack, med avsikt att döda och skada så många som möjligt. Fly, göm dig, larma. Mardrömslika, explicita sammanfattningar av händelseförlopp på Utöya, Drottninggatan och Bataclan. Beskrivningar av hur man håller låg ställning, barrikaderar dörrar, tystar mobiltelefoner och som sista utväg – slåss aggressivt för sitt liv. Jag kröp ihop på stolen. Minnen av timmar av ovisshet utanför skolan bultade innanför tinningarna. Obehaget var fysiskt.
Budskap om att leva som vanligt, men med förhöjd vaksamhet är motstridiga. En del ger terrorhoten långfingret. Vägrar låta sig skrämmas. Andra förmår inte kuva oro. Vi ska vara vaksamma på avvikande beteenden. Vad det innebär är diffust. En dag bytte jag tåg, när en man med ryggsäck stod och bet nervöst på sina naglar.
Experten sa, att mental förberedelse räddar liv. Har du övat kan du till 75 procent förlita dig på att kunskap är till hjälp vid värsta tänkbara scenario. Den som förtränger hot via strutsmetoden får till 75 procent hoppas på tur. Han avrundade med en leende påminnelse om att vi tryggt skulle gå ut i samma verklighet som den vi kom in ifrån, ett par timmar tidigare.
På lunchpromenad med en lika mentalt mörbultad kollega frågade vi oss till vilken gudsförgäten by vi måste flytta för att slippa leva med denna förbannade vaksamhet inför potentiella hot, även om riskerna inte är isolerade till storstäder. Skolattacker har inträffat i Eslöv, Trollhättan och Kristianstad.
På barnens skola hade personalen nyss övat scenarion om pågående dödligt våld. Då visste ingen att läget skulle bli skarpt. Via appar informerades vuxna om situationen, samtidigt som de höll ungar trygga bakom dörrar blockerade av möbler. Utanför ett klassrum övermannade vaktmästaren gärningsmannen och höll fast honom tills polisen kom. Jag ska aldrig mer missbruka ordet hjälte.
Varför var det så många poliser, mamma?
Vi vet hur vi gör vid brandlarm. I många finns också inpräntat att livräddande insatser vid hjärtstopp ges i samma tempo som en Bee Gees-hit. Däremot är vi otränade i hur vi förbereder oss mentalt för extrema attacker, där ingen tid finns för genomtänkta beslut.
Anna Stenberg skriver om när en knivbeväpnad man gick till attack på hennes barns skola, om skräcken som infann sig med vetskapen om tidigare händelser som inträffat i Sverige. BIlden är från 2022 då en 18-årig elev gick till attack på Malmö Latinskola och dödade två lärare.
Foto: TT
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.