Kusinen i Helsingfors fick en chock när han skulle hämta ut sin nya bil. Han såg inte ens den eleganta stjärnan längst fram på motorhuven. Registreringsskylten stal all uppmärksamhet: KUK.
Kusinen är finskspråkig, men alla finnar vet vad det betyder. Att åka omkring med de tre bokstäverna på den splitternya, tomatröda Mersan skulle säkert framkalla värre kommentarer från medtrafikanter och grannar än att bilen i sig var en riktig penisförlängare.
Han vägrade köra hem skönheten.
Det här hände för några år sedan, numera har finska trafikverket plockat bort bokstavskombinationen. Men historien om kusinens nesliga registreringsskylt dyker upp när jag läser om Luleåbon som ville ändra namn till Per-Wers.
Perverst? I mina öron låter det mer som sjuk humor signerad Lars O’Månsson. Per Silja och Per Capita var några av hans kufiska figurer i tidningen MAD. Är månne 1960-talets uppstudsiga crazykynne på väg tillbaka?
Det sägs att generation Z är mästare på bisarr humor. De som föddes runt sekelskiftet sprider sina retfullt skruvade skämt hejvilt på nätet. Kanske för att de behöver hantera den vilsenhet de upplever i den kaotiska värld vi lämnar över till dem.
Metoden att ta till humor för att hantera kriser är gammal som gatan. Läkekonstens fader Hippokrates var tidigt ute med sin humorpatologi – att den som har för mycket glad saft i kroppen alltid har ett skämt till hands för att skapa balans i svåra och obekväma situationer.
Nu, 2 500 år senare, hittar jag en modern form av denna antika jämviktsmetod, en så kallad meme: På Facebook har en man i Z-generationen gjort ett inlägg med en nytagen bild på sitt nya altangolv. Under det stiliga trädäcket anas ett benrangel. Till fotot finns en förklarande textrad: ”Passar på att lägga ett plastskelett under altanen för att skrämmas lite med de som ska renovera den i framtiden”.
Inlägget får 991 likes och 857 uppskattande kommentarer. Själv är jag glad om det blir två tummar upp när Kuriren publicerat min krönika. Som representant för generation Köttberget betraktas jag väl som ett trist fnöske, andefattig som ett nergrävt axialskelett.
Men åter till ämnet! Om vuxna så gärna vill ha udda namn som Melitta Påse, Rea Vinst eller Per Wers så är det helt ok för mig. I mina öron låter det lika harmlöst som en tidigare estnisk granne, Pikk. Skulle jag själv byta namn fick det nog hellre bli något naturnära som Gäddvik, Mjölkudd eller Snöslungare.
I näringslivet är företagarna försiktigare än så med sina namnval. Bolagsnamn är inte sällan strama och charmlösa, ofta med rumphuggna bokstavskombinationer som ABB, LKAB och BDX. Ibland slår det åt andra hållet med helt osannolika bokstavsblandningar som Arab (Alvesta renhållning AB) eller det jönsigt tungvrickande Tietoevro.
Den moderna IT-sektorn ger annars intryck av att ha drabbats av ett trångsynt tvångssyndrom. Kanske handlar det om branschens globala hybris att ”it” måste klämmas in i firmanamnet, om så med skohorn: Wsolvit, Knowit, Skylite.
I frisörbranschen tänker man tvärtom. Där handlar det om att sticka ut på den lokala marknaden. Därför vimlar det av hårresande företagsnamn som lättar på smilbanden: Lockrop, Agaton Sax, Sweeney Todd – den senare namngiven efter en barberare som lär ha skurit halsen av sina kunder och gjort köttpaj av dem.
Galet kreativt och roligt. Inte alls som när kusinen i Helsingfors fick en svensk blottare på nummerplåten.