Våren i Norrbotten är något alldeles extra.
Visst. Den varar kanske bara i tre-fyra dagar i slutet av maj och, nej, det kanske inte är en superlång tidsperiod att skryta om. Men den där långhelgen av hoppfullhet gör mig aldrig besviken.
Jag minns särskilt en varm vårdag för sisådär tio år sedan när jag med pulserande bakfylleångest släpade mig ned längs Ringgatan för att köpa pizza.
Då omfamnade våren mig utan någon som helst förvarning. Men som den gjorde det.
Solen smekte min bleka hud, lövsångarna sjöng, björken blommade och livet log mot mig på ett sätt som tycktes kunna bota hela världens bekymmer.
Den nyfikna asfalten trängde undan is och snö. Och jag kände hur mina porer vidgades och spritångorna evaporerade i realtid.
Min nygräddade Hawaii lämnade doftspår över hela Skurholmen och gav löften om bättre tider.
Där och då visste jag att allting skulle bli bra.
Du kanske fnyser åt min romantiserade minnesbild av en pizzapromenad i vårsolens Luleå. Men faktum är att den burit mig genom otaligt många dagar av snöstorm, mörker och elände.
Två år av lockdowns, oro och begränsade sociala kontakter exempelvis. Då svävade mina tankar ofta iväg till den där punch line-svaga anekdoten till vårdag i maj typ 2013.
Våren har alltid varit synonym med hopp och längtan för mig. En viskning om sommarens stundande fägring.
Men just i år finns det ingenting som kan rädda oss längre.
Slutet av mars bjöd på solljus och takdropp och vaggade in mig i en falsk tro om att vinterns lidande var på väg mot sitt slut. Men den första veckan av april har istället pissat oss norrbottningar rätt i ansiktet.
Snökaos? I en vecka i sträck? I april? HUR ÄR DET MÖJLIGT?
Den här vintern är ett ymnighetshorn av välriktade pungsparkar – med stålhätta. Ja, det vi upplever nu är en snösmocka så kraftfull att den till och med hade fått Will Smith att be om ursäkt.
Och den verkar tamejtusan inte ge sig heller.
När jag författar den här krönikan, fredag eftermiddag, ska det ha kommit tre decimeter snö bara den här dagen. Efter det ska väl misären bara fortsätta.
Tre decimeter snö under ett dygn, i vad som inom vissa kulturer skulle klassas som mitten av april, är kopiösa mängder.
Det är nog med puder för att lamslå hela Stockholms infrastruktur, sjukvård och samhällsapparat i månader.
Men det här ska alltså vi norrbottningar tvingas stå ut med och bemöta med en axelryckning. Vi ska bara finna oss i det, dra på oss ännu ett par långkalsonger och skotta uppfarten för tvåhundrade gången i ordningen. Som om det vore det mest rimliga i världen.
Ni kan föra till protokollet att den 9 april 2022 sa krönikör Max Wiik nej till snö för all framtid. Jag accepterar det helt enkelt inte längre.
Någonstans i slutet av januari eller början av februari är det brukligt för mig att starkt ifrågasätta varför man utsätter sig för det här klimatet år ut och år in. När solstrålar sedan börjat leta sig fram bakom alla snöstormar, någon gång lagom till midsommar, är allt glömt och förlåtet.
Men den här gången har det sannerligen gått för långt. Därför har jag helt sonika valt att ignorera allt vad vinter heter från och med nu.
Månaderna november, januari, februari, mars och april finns inte längre.
Nej. Nu tar jag på mig en t-shirt, lågskor och shorts och traskar ut i solskenet i jakt på ännu en pizza.