Man vet aldrig riktigt vad som kan göra skada. En gång berättade jag om örats anatomi för en vetgirig treåring vilket resulterade i en svårartad fobi för trumhinnor. Ett par år senare sitter samma barn vid köksbordet medan jag hackar lök och radion skvalar i bakgrunden. Plötsligt ett program om förintelsen, en målande beskrivning av livet i gettot och familjemedlemmarna som förs till lägren, en efter en, för att aldrig återvända. Barnet lyssnar under tiden det tar att bre och äta upp en rostmacka. Sedan stänger hon av radion. Vi pratar en stund om det vi hört, det slår mig att hon frågar mindre nu än när hon var yngre. Kanske har hon tröttnat på frågor, kanske har hon blivit rädd för svaren. Ändå är det frågorna jag måste vänta in. Inte föregripa, inte servera hela världen som en ostyckad, rå gris och förvänta mig att barnet ska veta var hon ska börja tugga.
Barnet vet om att det finns död och farlighet, men inte exakt var. Inte exakt när. Så hur ska hon rangordna alla varningar och förmaningar? Hur farligt är det att balansera på trottoarkanten, att blöta ner strumporna i grusiga vattenpölar på hallgolvet, att slicka på en frostig järngrind?
I Emma Adbåges Augustprisbelönade bilderbok "Gropen" har en grupp skolbarn hjälpligt lärt sig att parera och kringgå förbud och tillsägelser från ängsliga vuxna. Gropen finns bakom gymnastiksalen, den är världens bästa lekställe och lärarna hatar den. När fröken Eva jämrar sig: ”Snart händer det nåt. Snart har nån fläskläpp!” så invänder en sansad kollektiv berättarröst att ”det gör det inte. Och det har nån inte alls.”
Men sedan går det ändå fel. Inte vid Gropen i och för sig, men ett barn snubblar nerför skoltrappan så att det kommer blod och Eva använder olyckan som förevändning för ett slutgiltigt förbud mot att leka i Gropen. En dag fylls den med jord, allt blir platt och meningslöst. Det är fruktansvärt. Men Adbåge räddar barnen, eller låter dem rädda sig själva med en ny upptäckt: över fältet reser sig en Hög!
Det är lätt att ryckas med av barnens uppror, den hisnande leken och lockelsen i det som är vilt och rörigt och kanske en smula farligt. Men för mig personligen är det lika lätt att relatera till den spända klunga av vuxna som står vid sidan om och oroar sig med korslagda armar.
Den obekväma sanningen, för alla oss överbeskyddande föräldrar, är att säkerhetsmanin i sig kan utgöra en risk. Vårt kontrollbehov och överdrivna ängslan kommer att göra så väl oss själva som våra barn helt livsoförmögna, det hävdar till exempel psykiatern David Eberhard i debattboken "I trygghetsnarkomanernas land" från 2006.
Kanske är det en väl drastisk slutsats, särskilt om uppsåtet är att dämpa något av samtidens skenande ångest. För det är naturligtvis inte så farligt att leka vid gropar eller att ta del av en skrämmande och svårfattlig historia. Men det är heller inte så farligt att ha ett hjärta som älskar och fruktar i lika mått. Det är som poeten Bodil Malmsten skrev en gång: ”Ingenting får hända dig. Nej vad säger jag. Allt måste hända dig och det måste vara underbart."