Slutsatsen blir att det inte är ingreppen i sig som får honom att skämmas utan att skammen ligger i att skylta med dålig självkänsla och fåfänga.
Att vara fåfäng i ett utseendefixerat samhälle är inte konstigt. Än mindre för kvinnor. Att växa upp i en värld där kapitalismen och patriarkatet gemensamt hjärntvättar dig att tro att du aldrig nånsin duger, och att du är värd att unna dig ett nytt utseende, lämnar oundvikligen spår. Att vara påverkad av det är inget att skämmas för. Inte heller att bära på smärtsamma trauman som medfört låg självkänsla. Men att välja ingrepp istället för terapi och på så vis bidra till att ett ouppnåeligt ideal normaliseras och kan fortsätta att hjärntvätta nästa generation - det borde man skämmas för.
Som tänkande individ har man ett ansvar. Man kan välja att strunta i det ansvaret för att man anser att rätten till ens egna val väger tyngre, eller för att man mår så dåligt över sin upplevda fulhet att man är villig att offra nästa generations flickor. Men då får man vara medveten om att det är det man gör, inte försöka stöpa om det till feminism och låtsas att det är empowering.
Alla kvinnor har rätt att bestämma över sin egen kropp men valet sker inte i ett vakuum. Att anpassa sig till utseendehetsen är att välja kapitalism och anti-feminism. Självklart finns gråzoner och det är svårt att dra gränser. Men jag kan väl tycka att det är mer ok att nån som gått ner massor i vikt opererar bort överflödig hud än en att en normsnygg tjej i 25-årsåldern känner ett behov av att spruta in fillers i ansiktet.
När man pratar om normer menar man för det mesta de negativa normer som finns, till exempel skadliga hetero- eller machonormer. Men ofta har normer en positiv funktion som reglerar hur vi beter oss, inte sällan genom skam. I Sverige är det norm att inte slå sina barn, det är norm att källsortera, att passa tider och att stå i kö. Jag ser att det just nu sker en uppluckring kring normen om vad som är ok att göra med sitt ansikte. För bara tio år sedan var det konstigt och ovanligt med förstorade läppar, åtminstone bland oss som inte är Hollywoodstjärnor. Men i dag ser jag fillersfyllda ansikten och läppar varje dag, jag ser Facebookvänner bjuda in till botoxpartyn, och jag ser hur det kryper längre och längre ner i åldrarna. Och jag känner att även jag själv börjar vänja mig vid det jag förut tyckte var groteskt och onaturligt. Det börjar se normalt ut med läppar stora som mördarsniglar. Därför tycker jag inte synd om dem som skäms för sina ingrepp. Skammen de känner är nödvändig, och vittnar om att det fortfarande inte är helt normaliserat att möblera om sitt ansikte eller sin kropp. Och det borde det inte heller vara.
Däremot borde att gå i terapi och att arbeta med sin dåliga självkänsla normaliseras. Tänk vilken hälsorevolution det hade varit om människor brydde sig lika mycket om sitt inre och la lika mycket energi på insidan som utsidan. Det hade fått både oss och miljön att må bättre. Men kapitalismen och patriarkatet tjänar på vårt självhat, på vår oförmåga att stå emot och välja annorlunda.
När jag ser Erik Gallis serie och får lära mig om olika ingrepp så kommer jag på mig själv med att börja fundera över om jag skulle bli snyggare med lite större läppar, eller om jag borde göra nåt åt argrynkan mellan mina ögonbryn. Det är skrämmande hur snabbt man påverkas, även om man är påläst och medveten. Hetsen är svår att stå emot. Men jag vill inte bidra till att normalisera sjuka ideal, så jag gör ett aktivt val att låta mitt ansikte och kropp åldras som den vill. Och om jag en dag skulle välja annorlunda så hoppas jag att jag skäms. Ordentligt. Till dess fortsätter jag att arbeta med min insida.