Klappar har öppnats och testats; juldisken diskad och klar. Hemvändarfester har festats på halvsunkig hemvändarbar. Vi blickar mot tjugotjugo, planerar nyårsmenyn. Kör ut till ensliga stugor, skickar raketer i skyn.
Årsbästalistor har skrivits och tryckts; tveklöst har samtliga fel. Tio år avhandlas i hundra knyck – sådant är mediernas spel.
Vad ska vi minnas med stolthet och skam av de tio åren som gått? Greta och Trumpen och Instagram – Utøya, penningtvättsbrott?
Murar och kyla och stormande hav, Snowden och brinnande skog? Girjas och BP och kriser därav, framtidshoppen som dog?
Filterbubblornas välde och presidenter på Twitter? Metoo-männen som fälldes, järnrör och bråkande britter?
Vågen av gigjobb, apparnas makt – en Uber i varje vrå? Svettiga somrar, avfolkningstakt och en festival eller två?
Jag hoppas på färre rubriker om våldet från ensamma män. Jag hoppas att ingen mer skriker om allt som är läskigt med “hen”. Jag hoppas på inga miljoner i brevlådeföretag, på rimliga reaktioner på prat om “hårdare tag”.
Jag hoppas på litteraturen; på mänskligheten däri. Jag hoppas på att kulturen kan visa en utopi.
Mycket har vi att lämna (förhoppningsvis lära oss av): larmrapporter för jämnan om jorden som går mot sin grav.
Klimatet är viktigt, jag vet det – men hoten jag anar är fler. Stövlarna trampar envetet, höjer sitt dunkla baner.
Jag tror det är något med språkbruk; jag tror det är något med hat. Krängande ord gör mig åksjuk; i varje tal en granat.
Så mycket var oacceptabelt som nu luktar “rumsrent” och “sunt”. Så bruna var orden i valet, kompassnålen vrider sig runt.
Det sägs det ska vara en omstart när året blir nytt igen. Det sägs det ska vara helt stjärnklart, att nog är allt möjligt än.
Det sägs det ska vara en omstart, men uppriktigt sagt är jag rädd; vi går mot att mista nåt dyrbart och jag tror inte nån är beredd.
Jag inser jag vuxit upp bortskämd – så trygg i vår demokrati. Jag borde förstås varit vettskrämd, förstått hur skör den kan bli. Har trott att historien var skriven, att vi lärt oss allt det vi ska. Att framtidens ljushet var given, men tydligen: skenet bedrar.
Ett tjugotal stundar, men ärligt: nog luktar det trettiotal mer? Förlåt om jag gör mig besvärlig, men jag tänker alltmer “Cabaret.”
Där berlinarna festar och dansar, medan brunskjortor rustar för strid – bortser från hatiska svansar, lämnar samhällsklimatet på glid.
Vad är väl den stundande branden mot nyårets tomtebloss? När stöveltramp dånar hos grannen höjer vi teven hos oss.
Det måste va möjligt att vända – att kväsa fientliga röster. Så att med tjugotalet till ända är känslan ljus i bröstet.
Bara tre dagar till nyår – decenniet går mot sitt slut; snart cementeras vårt fotspår i historiens ödesminut.
Avslutar med ett hopp eller två, från en samhällstrött krönikör: ett 20-tal varmt, och mjukt likaså, som rumstempererat smör.
Tio år när vi slutar att låtsas; en rasist är rasist är rasist.
Och krossar det som ska krossas. Förnuftet till fånga till sist.